Morgonljuset hade ännu inte trängt igenom de tjocka gardinerna i biblioteket när Linda stängde Eleanors dagbok. Hennes händer skakade lätt, inte av kylan som sipprade in genom de gamla fönstren, utan av insikten om vad hon precis hade läst. Orden i boken var inte bara en gammal kvinnas osammanhängande tankar; de var en karta, en varning och ett löfte. Han är inte ute efter huset.

Resan tillbaka till bergen var stilla. När de körde uppför den sista slingrande grusvägen, låg godset badande i månljus. Träden viskade i natten, en uråldrig melodi som Linda nu kunde utantill. Hon klev ur bilen och drog in den kyliga, rena bergsluften. Långt där nere i djupet vilade de glittrande ådrorna, en hemlighet som delats av två kvinnor från olika generationer, förenade av insikten om vad som verkligen är värdefullt.

Eleanor Carter hade vetat exakt vad hon gjorde. Hon hade letat efter någon som hade blivit nedbruten men inte krossad, någon som hade blivit fråntagen allt och därmed visste hur man skyddar det som verkligen betyder något. I Linda hade hon funnit en drottning värdig sitt rike, och i Mattie hade hon funnit den framtid hon själv aldrig hann uppleva.

När Linda låste dörren för natten och hörde Matties fotsteg försvinna upp mot hans laboratorium, log hon för sig själv i mörkret. Världen utanför kunde fortsätta att skrika, kämpa och tävla om makt och pengar. Här, på berget, rådde en ostoppbar, lysande frid. En andra chans, uppgrävd ur jorden, starkare och vackrare än något Charles någonsin hade kunnat föreställa sig.