Morgonen kom med samma gråa, oförlåtande kyla som kvällen innan, men när jag stod vid köksfönstret och betraktade frosten som täckte glaset, kände jag inte längre någon kyla inom mig. Det fanns bara en glasklar, skarp målmedvetenhet. Jag hade tillbringat decennier med att vara den mjuka, förstående modern. Den som slätade över, den som betalade räkningarna, den som svalde stoltheten för att bevara en illusion av en familj. Den kvinnan hade dött i går kväll på en mörk parkeringsplats vid Route 12.

“Låt oss bara säga att jag är kvinnan i köket. Den som höll ditt barnbarn på verandan. Amber och Greg förstörde mitt liv också, Helen. Och om du möter mig vid de gamla hamnmagasinen om en timme, ska jag ge dig nyckeln till lådan som kommer att låsa in dem båda för alltid. Men du måste komma ensam.”

Klick. Linjen bröts.

Jag tittade på telefonen. Sedan tittade jag på Nolan, vars ögon brann av en blandning av ursinne och beskyddande instinkt. Imorgon bitti skulle de komma med tvångströjan och domstolsbeslutet. Vi hade mindre än tolv timmar på oss att vända spelet och förgöra demonerna jag själv hade bjudit in i mitt liv.

Och för första gången sedan jag stod på den där isiga verandan med en oöppnad present, log jag. Spelet hade precis börjat.