Morfar satt i sin gungstol på verandan, klädd i hängselbyxor och med ett glas iste i handen.

Han hade tydligen sett henne komma hela vägen.

I stället för att resa sig pekade han bara mot den tomma gungstolen bredvid sig.

Brittany gick uppför trappstegen och satte sig med pajen balanserande på knäna.

Det var en äppelpaj med ett flätat lock som hade blivit lite bränt i ena hörnet.

”Jag bakade den själv”, sa hon.

”Den blev inte särskilt god.”

”Ser bra ut.”

”Den är bränd.”

”Ser bra ut”, upprepade morfar.

Hon gav ifrån sig ett litet nervöst skratt.

Några tysta minuter gick.

En ängstrupial sjöng från en stängselstolpe, och vinden rörde om i majsen som växte längs den södra höjden.

Till slut började Brittany tala.

”Jag ville be om ursäkt på riktigt”, sa hon.

”Inte på jobbet.”

”Inte inför alla andra.”

”Det har du redan gjort.”

”Jag gjorde det i bankhallen.”

”Jag ville göra det hemma hos er.”

Morfar betraktade henne eftertänksamt.

Sedan mjuknade hans fårade ansikte i ett leende.

”Flicka lilla”, sa han.

”Vill du se hur en riktig ursäkt ser ut?”

”Herrn?”

”Kom.”

Med stöd av verandaräcket reste sig morfar ur gungstolen.

Han ledde Brittany nerför trappan, över gårdsplanen och bort mot maskinhallen.

Där inne stod vår trasiga skördetröska.

Den skadade remmen hängde fortfarande från maskinen som en avsliten sena.

I närheten låg reservdelen från Ames kvar i sin kartong på arbetsbänken.

Morfar kavlade upp ärmarna.

”Jag har en reservdel som ska monteras.”

”Det behövs två personer.”

”Du håller remskivan.”

”Jag trär på remmen.”

Brittany stirrade på honom.

”Herr Doyle, jag kan ingenting om skördetröskor.”

”Bra”, sa morfar.

”Då kommer du att lyssna.”

Hon ställde sig bredvid remskivan.

Under de följande fyrtio minuterna, inne i den dunkla, svala maskinhallen som doftade fett och gammalt hö, lärde morfar den unga bankkassörskan att montera en drivrem på en skördetröska.

Han gav bara korta instruktioner.

”Håll den där.”

”Nu släpper du efter lite.”

”Lite till.”

”Så där ja.”

Brittany följde varje anvisning noggrant.

Till slut gled remmen på plats med ett tydligt metalliskt klick.

Hon lyfte ansiktet mot morfar med ett mörkt fettstreck över ena kinden.

Sedan log hon brett.

”Var det allt?”

”Är det klart?”

”Det är klart.”

”Jag… jag gjorde det.”

”Jag gjorde verkligen det.”

”Det gjorde du.”

”Det är så… konkret.”

Hon tittade ner på sina oljiga händer.

”Jag har aldrig tillverkat eller lagat något med händerna i hela mitt liv.”

”Jag har bara… jag vet inte.”

”Skrivit på tangentbord.”

”Alla skapar någonting”, sa morfar.

”Man måste bara komma på vad.”

Han torkade händerna med en röd verkstadstrasa innan han räckte den till henne.

”Nå”, sa han.

”Nu går vi och ser om den där pajen verkligen är så dålig som du säger.”

Tyvärr hade Brittany haft rätt.

Pajen var inte särskilt god.

Morfar åt ändå två bitar.

Ett helt år har gått sedan den händelsen.

Brittany arbetar fortfarande på Marlow Farmers and Merchants Bank, men nu är hon lånehandläggare.

Hennes lilla kontor ligger bredvid Dolores kassalucka.

Hon är specialiserad på jordbrukslån och anser att det är det mest meningsfulla arbete hon någonsin har haft.

I stället för att enbart förlita sig på papper besöker hon gårdar och lär sig vad de lokala familjerna kallar sina åkrar.

En gång tillbringade hon en hel lördag i Dunmore med att hjälpa en familj att lösa ett dräneringsproblem tillsammans med kommunens ingenjör.

Hon kom till och med med en tonfiskgratäng till mannen i familjen.

Förra våren delade Brittany och jag på en friterad kaka på marknaden i kommunen.

”Jag brukade tro att jobbet handlade om pengar”, sa hon till mig den våren.

Vi var på marknaden och delade på en friterad kaka.

”Men det gör det inte.”

”Det handlar om… jag vet inte.”

”Vems tur det är att vara rädd.”

”Vems tur?”

”Alla är rädda för något”, sa hon.

”En bonde är rädd för ett dåligt skördeår.”

”Mitt jobb är att stå mitt emellan dem och säga: ’Vi kan lösa det här tillsammans.’”

Hon slickade bort florsocker från tummen.

”Din morfar lärde mig det.”

”Han säger inte särskilt mycket.”

”Det behöver han inte”, svarade Brittany.

Tom Callahan gick i pension i juni.

Han är sjuttio nu och har börjat intressera sig för fiske, även om han tydligen inte är särskilt begåvad på området.

Men innan han gick i pension gjorde han en sista förändring på banken.

Han tog ner det gamla fotografiet från invigningen av Dunmorefilialen från sitt kontor och placerade det på en framträdande plats i entréhallen.

Nu hänger det mitt på väggen som varje besökare passerar, där reklamen med paret på segelbåten tidigare satt.

Under ramen finns en liten mässingsskylt.

Den identifierar den smale mannen i andra raden, klädd i sin arbetsjacka av grov väv och med hatten mot bröstet.

På skylten står det:

Earl Doyle.