Hon anlitade också Esteban Ríos, en utredare som upptäckte något mycket allvarligare.
Mauricio hade köpt 3 flygbiljetter till Madrid.
Passagerarna var han, Mateo och Fernanda Lozano, en läkemedelsrepresentant som han hade haft ett förhållande med i nästan ett år.
Rebeca fanns inte med.
Flyget skulle avgå om 4 dagar.
Dessutom hade Mauricio överfört stora summor pengar till utländska konton och skickat meddelanden till Fernanda om sin sons möjliga förmögenhet.
”Min mamma lämnade något i Mateos namn”, hade han skrivit.
”Om jag lyckas få kontroll över det kan vi börja om utan att behöva oroa oss för pengar.”
Utredaren fick också tag på rapporterna från skolkuratorn.
Mateo hade ångest, rädsla för att göra fel och gråtattacker när en vuxen höjde rösten.
Vid ett tillfälle hade han frågat om han fick sova i skolan för att slippa gå hem.
Don Julián kände en outhärdlig skuld.
Han hade sett hur pojken blev allt tystare, men Mauricio sade alltid att han bara gick igenom en fas.
Rebeca dök upp i hans hus kvällen före förhandlingen.
— Jag vet att Mauricio vill fly, sade hon.
Jag kan vittna mot honom.
— Varför skulle du göra det?
— För att han bedrog mig.
Och för att jag förtjänar hälften av det Elena lämnade efter sig.
— Det tillhör Mateo.
— Jag är hans mamma.
— Vad skulle du göra om du fick vårdnaden om honom?
Rebeca såg sig omkring med avsmak, som om det enkla gula huset förolämpade henne.
— Jag skulle skicka honom till en internatskola.
Jag behöver tid för att bygga upp mitt liv igen.
Don Julián lät sin telefon spela in på bordet.
— Mateo behöver en familj, inte en internatskola.
— Barn anpassar sig.
Jag ville aldrig ägna mig åt att byta blöjor, laga frukost eller kontrollera läxor.
Det är därför barnflickor finns.
När Rebeca gick hade Valeria redan ännu ett bevis.
Förhandlingen började klockan 10 på morgonen.
Mauricio kom i en oklanderlig kostym och med ett uttryck som en orolig son.
Han förklarade att han älskade sin far och bara ville skydda honom.
Hans advokat presenterade en psykiater som påstod sig ha upptäckt tecken på kognitiv försämring.
Men Valeria visade att Mauricio hade betalat honom 7 gånger hans vanliga arvode och att läkaren tidigare hade blivit sanktionerad för falska utvärderingar.
Sedan visade hon registren över don Juliáns påstådda förvirringar.
Mauricio hade hittat på händelser i banker och butiker där kamerorna visade att hans far aldrig hade varit.
Till sist lade Valeria fram flygbiljetterna, överföringarna, meddelandena med Fernanda, skolrapporterna och inspelningen av Rebeca på bordet.
Mauricios ansikte förlorade all färg.
— Den här mannen försöker inte skydda sin far, förklarade Valeria.
Han försöker få honom förklarad oförmögen för att kontrollera sin egen sons arv.
Och han planerar att föra barnet ut ur landet redan den här veckan.
Domaren var tyst i flera sekunder.
Sedan såg hon direkt på Mauricio.
— Er ansökan avslås.
På grund av flyktrisken, försöket till ekonomisk manipulation och tecknen på känslomässig misshandel beordrar jag att barnet omedelbart lämnas över till sin farfar medan utredningarna slutförs.
Mauricio reste sig.
— Den där gamle mannen kan inte få ha min son!
Mateo, som väntade i ett närliggande rum, hörde skriket och började darra.
Don Julián sprang fram till honom.
— Titta på mig, min mästare.
Det är över nu.
— Ska jag bo hos dig?
— Ja.
— Och lapptäcket?
Don Julián log genom tårarna.
— Det är lagat och väntar på dig på din säng.
Den natten sov Mateo i rummet som hade tillhört Mauricio när han var barn.
Väggarna var nymålade, och bredvid fönstret stod en liten lampa formad som en stjärna.
Lapptäcket täckte sängen.
Den brända kanten hade inte ersatts helt.
Amalia hade bestämt sig för att behålla ett litet mörkt märke.
— Så att vi aldrig glömmer att det överlevde, hade hon sagt.
Mateo strök över ärret i tyget.
— Ville pappa också bränna det som fanns inuti?
— Han visste inte vad som fanns där.
— Då brände han det bara för att det var gammalt.
Don Julián satte sig bredvid honom.
— Din pappa gick vilse under en tid.
Han började tro att en sak bara var värd något på grund av sitt pris.
Men människor kan också hitta vägen tillbaka, om de accepterar skadan de har orsakat.
— Måste jag förlåta honom?
— Inte innan du är redo.
Att förlåta betyder inte att låta någon såra dig igen.
Mateo kröp ner under lapptäcket.
— Farmor visste verkligen hur man älskar mig.
— Hon älskade dig redan innan hon träffade dig.
De följande månaderna förändrade pojken.
Han började rita igen, fick vänner och började tillbringa eftermiddagarna i don Juliáns verkstad.
Tillsammans byggde de ett litet bord av ekträ.
Varje gång han gjorde fel tittade Mateo rädd på sin farfar.
— Förstörde jag det?
