Mina ögon var fästa vid orden på pappret, men min hjärna vägrade att foga samman dem till en begriplig verklighet. Jag läste meningen om och om igen. En oåterkallelig stiftelse. Fullständig överlåtelse av egendom och tillgångar. Och sedan, mitt eget namn, tryckt med skarp, svart bläck, utsedd till ensam förvaltare och huvudägare av hela anläggningen.

Nästan varje eftermiddag tar jag hissen ner till innergården. Jag sätter mig under den gamla eken. Ofta får jag sällskap av Martha, min gamla rumskamrat, eller någon annan från boendet. Vi dricker te. Vi lyssnar på jazz. Och på bordet framför mig, alltid redo, står ett gammalt schackbräde med pjäserna uppställda.

Det var Arthur som lärde mig spelet, men det var jag som fick nöjet att avsluta det. Och när vinden blåser genom ekens lövverk, kan jag nästan höra hans mjuka skratt, precis efter att han viskat: “Din tur.”