På ett litet bord i mitt nya vardagsrum, precis bredvid en inramad bild av mig och Arthur från vår bröllopsresa, ligger ett gammalt, gulnat kuvert.
Jag behöver inte längre läsa det. Orden är inristade i mitt minne. Arthurs kärlek skyddade mig från andra sidan graven. Han gav mig styrkan att se sanningen, och modet att ta tillbaka mitt liv. Mitt liv är inte skrivet av någon annan. Det tillhör mig. Helt och hållet.
Vad tycker du om hur Teresa hanterade sanningen om sin son?
