“Kanske,” sa Richard medgavande, fast hans röst drypte av sarkasm. “Men Dr. Thorne noterade också blåmärken på min klients kindben som exakt matchar foten på ett standardvinglas av kristall. Ett avtryck, fru Evans. Som uppstår när ett föremål kastas med enorm kraft rakt in i ansiktet på en människa.”

Harold skruvade besvärat på sig på sin stol. Hans käkben spändes.

“Vi kan lämna medicinen för ett ögonblick,” sa Richard snabbt och växlade spår innan Virginia hann formulera en ny lögn. “Låt oss tala om detta fantastiska boendeavtal.”

Han tog upp det papper som polisen hade hittat på mitt hallbord – papperet som skulle ha gett Bethany och hennes familj rätten att bo i mitt hus på obestämd tid, gratis.

“Du vittnade nyss om att Sally skrev under detta dokument samma kväll. Frivilligt.”

“Ja. Det gjorde hon,” sa Virginia, men hennes röst hade tappat sin klang. Den lät nu ihålig, defensiv.

Richard log, ett iskallt, rovdjursliknande leende. “Ers Nåd, jag skulle vilja att ni tittar närmare på bilaga B. Boendeavtalet. Särskilt på underskriften längst ner på sidan två.”

Domaren bläddrade i sina papper och tittade ner.

“Fru Evans,” sa Richard och vände sig mot min mor. “Vad heter din dotter? Hennes fullständiga namn?”

Min mor rynkade pannan. “Vad är detta för löjlig fråga? Hon heter Sally Evans.”

“Inget mellannamn?”

“Jo, förstås. Sally Marie Evans.”

“Marie,” upprepade Richard högt, så att det ekade i salen. “M för Marie. Ett vackert namn. Ers Nåd, vad står det i underskriften på det ‘notariserade’ och ‘frivilliga’ avtalet?”

Domaren tittade upp, hennes ögon smalnade. Hennes röst var skarp som krossat glas när hon läste högt: “‘Sally A. Evans’.”

En dödlig tystnad lade sig över rättssalen. Det var en sådan tystnad som föregår en naturkatastrof.

“A,” sa Richard och lät bokstaven hänga i luften. “Inte M. Sally A Evans. Fru Evans, vem i er familj har ett namn som börjar på A?”

Virginia gapade som en fisk på land. Hon tittade på Harold, sedan på Bethany.

“Låt mig friska upp ditt minne,” dundrade Richard. Han höjde rösten för första gången, och kraften i den fick Kenneth att rycka till. “Din andra dotter heter Bethany. Bethany Anne Evans. Är det inte så, fru Evans? Är det inte så att den som förfalskade detta dokument i all hast, stressad över att planen var tvungen att sättas i verket samma natt, av ren vana råkade skriva sin egen initial istället för sin systers?”

“Det… det var ett misstag!” stammade Virginia. Hennes beigea kofta kändes plötsligt som en tvångströja. “Hon var förvirrad efter fallet, hon skrev fel!”

“Min klient glömde sitt eget namn efter ett ‘fall’, men kom ihåg att formulera en juridiskt bindande överlåtelse av sin egendom?” Richards ton var dräpande. “För att inte tala om datumet. Notarius publicus-stämpeln bär ett datum från tre dagar före påskmiddagen. Du påstår alltså att Sally, som var så ‘mentalt instabil’, reste tre dagar bakåt i tiden för att skriva under detta dokument med fel namn?”

Bethany brast i gråt, och den här gången var det inga krokodiltårar. Det var tårar av ren, oförfalskad panik. Hon insåg att fällan de hade gillrat för mig just hade slagit igen om deras egna halsar.

Richard var inte klar. Han var en dirigent som ledde ett mästerverk av förstörelse.

“Och slutligen, Ers Nåd,” sa Richard och tog fram en surfplatta. “Bilaga C. Videomaterialet från min klients hemmalarmsystem, säkerhetskameran i hallen.”

Han kopplade surfplattan till skärmen i rättssalen. Bilden flimmerade till liv. Klockslaget nere i hörnet visade 21:14. Påskdagen.

Vi såg alla hur min dörr öppnades utifrån. Bethany steg in, släpande på en massiv, röd resväska. Kenneth kom in bakom henne med två till. De rörde sig inte som människor som hade blivit inbjudna. De rörde sig med den stressade, skuldtyngda hastigheten hos tjuvar.

Videon hade inget ljud, men vi kunde se Bethany torka sig i pannan, se sig omkring och sedan snabbt lägga papperet – avtalet – på hallbordet, medvetet placera en brevrätt över det för att det skulle se ut som om det hade legat där hela dagen.

Och där fanns glitter. Ett moln av lila pysselglitter föll ur en av kassarna Kenneth bar och landade på min hallmatta. Samma glitter som polisen senare fotograferat som bevis på deras okontrollerade intrång.

“Det här,” sa Richard och pekade på skärmen, “är inte en syster som flyttar in efter en kärleksfull överenskommelse. Detta är ett kalkylerat, desperat hemfridsbrott som utfördes medan ägaren av huset satt på akutmottagningen, blödande från ett sår orsakat av fadern till förövarna. Familjen Evans använde våld för att avlägsna min klient från hennes hem, så att de kunde ockupera det.”

Han vände sig mot Virginia, som nu sjunkit ihop på sin stol, all hennes värdighet bortblåst.

“Inga fler frågor, Ers Nåd.”