“Just det”, sa jag och klickade fram fler dokument. “Sterling är desperat. Han har börjat låna från fel människor, privata kreditorer med väldigt höga räntor och väldigt korta tålamod. Han behöver en massiv, snabb avkastning för att rädda sitt skinn. Vanessa måste ha träffat honom genom någon av sina gamla societetkontakter. Hon sålde in idén om att jag har hundra miljoner, inga arvingar och ett rykte att skydda. Hon övertygade honom om att jag skulle förlikas snabbt. Sterling finansierar hennes PR-kampanj och advokatkostnader i utbyte mot… låt oss gissa… sjuttio procent av vinsten.”
“Det är olagligt i många stater”, muttrade James. “Champerty and maintenance. Att en orelaterad tredje part finansierar en rättegång för att tjäna pengar på det.”
“Men det är svårt att bevisa om det är gömt bakom fyra lager av företag”, sa Eleanor. “Vance kommer att neka till kännedom.”
“Men titta här”, sa jag och log det där våldsamma leendet jag upptäckt den natten jag vann pengarna. “Sterling gav henne inte bara pengar till advokaten. Vanessa har personliga skulder. Hennes butik kollapsade, visst, men hennes livsstil gjorde det aldrig. Hon har tagit ut privata förskott från Sterling Capitals bulvanföretag. Sju hundra tusen dollar de senaste tre månaderna, överförda till ett konto på Bahamas i hennes namn. Hon har inte deklarerat detta. Och ännu värre, i det avtal hon skrev med Sterling för att få pengarna, var hon tvungen att garantera att hon inte hade några tidigare legala hinder för en stämning.”
Eleanor började skratta. Det var ett farligt ljud. “Hon ljög för sin processfinansiär. Hon undanhöll det faktum att hon och föräldrarna redan skrivit på bindande avtal där de erkänner bedrägeri och avsäger sig alla krav. Om Sterling får reda på att han finansierar ett fall som är dött på ankomst, och att Vanessa begått kontraktsbrott mot honom…”
“Då kommer han inte bara att dra tillbaka pengarna”, avslutade James. “Han kommer att vilja ha tillbaka det hon redan spenderat. Omedelbart. Och de kreditorer Sterling är skyldig pengar är inte den typen som skickar artiga brev. De bryter ben.”
Jag ställde mig upp. Klockan var 03:15. “Boka en medlingsträff. Inte en deposition, en medling. Säg till Marcus Vance att jag är trött på mediauppbådet och vill diskutera en förlikning. Säg att jag är villig att skriva en check för att få det att försvinna. De kommer att kasta sig över det.”
“Och sen?” frågade Eleanor.
“Sen”, sa jag, “ska vi låta dem hänga sig själva i direktsändning.”
Mötet sattes till följande onsdag i ett opartiskt konferensrum i en glasbyggnad i finansdistriktet. Rummet låg högt upp, med utsikt över staden – en passande arena för människor som trodde att de stod över alla andra. Jag anlände tio minuter tidigt, klädd i en mörkgrå, skräddarsydd kostym. Jag bar inga smycken, ingen klocka. Bara en slät, svart lädermapp i handen. Eleanor och James gick på varsin sida om mig, mina generaler.
När Vanessa, mamma och pappa steg in i rummet följde Marcus Vance efter dem som en välbetald skugga. Vance var en man med för mycket pomada och en blick som ständigt mätte värdet på personerna i rummet. Vanessa bar en marinblå klänning, strikt och professionell. Pappa såg sammanbiten ut, mamma verkade nervös och undvek min blick.
Vi satte oss ner på var sin sida om det polerade mahognybordet. Den inhyrda medlaren, en äldre domare, inledde mötet.
Vance lade händerna på bordet. “Låt oss vara pragmatiska”, började han, med en röst som lät som silke dränkt i gift. “Min klient, Vanessa, och hennes föräldrar har lidit oerhört. De har förlorat sitt goda namn och sina besparingar. Men vi är här för att erbjuda en utväg. Tjugofem miljoner dollar. Det är en bråkdel av vinsten. Din klient betalar, stämningsansökan dras tillbaka, och vi tecknar ett strikt sekretessavtal. Nyhetsrapporteringen upphör imorgon.”
Eleanor tittade på mig. Jag nickade. Jag lutade mig inte fram. Jag satt helt stilla.
“Innan vi diskuterar summor”, sa jag, och min röst var så lugn att den verkade kyla ner luften i rummet. Det var första gången de hörde mig prata på över ett år. Vanessa ryckte till. “Jag har en fråga till min pappa.”
Pappa svalde och rätade på sig. “Vad vill du?”
“När ni bestämde er för att hävda att det fanns ett muntligt syndikatavtal”, sa jag, “tänkte du då någonsin på det avtal du skrev under på steakhousen för fjorton månader sedan? Det där du erkände skriftligt att du förfalskat min namnteckning på en låneansökan, och att du avsade dig alla framtida anspråk mot mig?”
Vance log självsäkert och viftade med handen. “Det avtalet är ogiltigt. Det framtvingades under hot om polisanmälan. Ekonomisk och emotionell utpressning. Ingen domstol kommer att ta det på allvar. Vi har psykiatriska utlåtanden på att din far led av akut stress vid tillfället.”
