Hon kröp ihop under diskbänken, liten som en hoprullad boll, och höll händerna för öronen. Jag greppade den största kökskniven jag kunde hitta ur stället på köksön. Det kändes fånigt, rent av skrattretande, att hålla en bit stål mot ett mörker som saknade fysisk kropp, men jag var tvungen att ha något. Något för att försvara mitt barn.
Då kom slaget mot dörren.
Det var inte ett knakande, utan en brutal stöt som fick det tunga ekbordet att hoppa flera centimeter in i köket. Träet i dörren gnällde och sprack i fogarna. Den svarta massan sipprade in under dörrspringan, tjock och oljig, rörde sig som levande rök över köksgolvet och lämnade efter sig ett mönster av död och frost.
“Du får henne inte!” vrålade jag rakt ut i mörkret, höjde kniven och placerade mig mellan den framkrypande skuggan och diskbänken där Emily gömde sig. “DU FÅR HENNE INTE!”
Skuggan reste sig, formade sig till en massiv, tornande gestalt som nästan slog i kökstaket. De spetsiga klorna sträcktes ut, mörkret pulserade av raseri, och sedan kastade den sig framåt, rakt mot mig, medan husets väggar tycktes ge efter för trycket från mardrömmen som klivit rakt in i vår verklighet.
