Kapitel 8: Ett oväntat möte
Tre dagar senare befann jag mig i stadens centrala rättspalats för en rutingenomgång av ett separat konstitutionellt ärende. När jag gick genom de höga pelargångarna i marmor la jag märke till en man i en mörk trenchcoat som stod vid fönsternischen och tittade ut över regnet som föll över gatorna.

När jag passerade honom vände han sig om.

Det var inte Marcus. Det var hans äldre bror, Stefan Hale.

Stefan hade alltid varit familjens svarta får, den som höll sig borta från affärsimperiet och i stället hade valt en lågmäld bana som akademiker och historiker vid universitetet. Han såg trött ut, med mörka ringar under ögonen och en lätt darrning på handen när han höll i en kaffemugg.

”Victoria,” sa han med låg röst.

Jag stannade upp och lät mina säkerhetsvakter hålla ett diskret avstånd. ”Stefan. Det var länge sedan.”

”Ja. Tio år, för att vara exakt,” sa han och log bittert. ”Sedan du lämnade familjen Hale bakom dig och valde en annan väg. Marcus sa att du gjorde ett misstag. Att du kastade bort en framtid bland eliten.”

”Marcus hade en egen definition av framtid,” svarade jag sakligt. ”Den byggdes på att trycka ner andra för att själv växa.”

Stefan nickade långsamt. Han såg ner i golvet som om han bar på en tung börda. ”Jag är inte här för att försvara honom. Tro mig. Jag har varnat honom i åratal. Hans arrogans skulle till slut förinta oss alla. Men… jag är här för att varna dig.”

Mina ögon smalnade. ”Varna mig för vad?”

”Marcus må sitta bakom lås och bom, men hans inflytande sträcker sig längre än du tror,” viskade Stefan och tog ett steg närmare. ”Han har samarbetspartner i fastighetsbranschen och internationella fonder som inte drar sig för fula metoder. De har spionerat på dig, Victoria. De letar efter något som kan skada din ställning som ordförande.”

”Låt dem leta,” sa jag oberörd. ”Jag har inget att dölja. Mitt liv är en öppen bok granskad av parlamentet och högsta domstolen.”

”Det handlar inte om vad du har gjort,” sa Stefan med en desperat ton i rösten. ”Det handlar om vad de kan konstruera. Falska anklagelser, dokument som förfalskas, vittnen som köps för miljonbelopp. När en man som Marcus förlorar allt, blir han desperat. Och en desperat man är kapabel till vad som helst.”

Jag betraktade honom. Hans rädsla var äkta. Det fanns en djup spricka i Hale-familjen, och Marcus framfart hade skadat fler än bara oss.

”Tack för varningen, Stefan,” sa jag lugnt. ”Men du glömmer en sak.”

Han såg frågande på mig.

”Jag dömde inte bara efter lagboken när jag klev in i det här yrket. Jag lärde mig att urskilja sanning från lögn redan när jag var ung juriststudent och såg hur rika män köpte sig fria. Den tiden är förbi. Om de försöker spela fult, kommer de att möta hela statens makt.”

Stefan sänkte blicken, vände om och försvann ut i den regniga korridoren.

Kapitel 9: Stormen bryter ut
En vecka efter mötet med Stefan slog bomben ner.

Klockan var 05:30 på morgonen när min telefon ringde upprepade gånger. Det var säkerhetschefen för domstolen.

”Fru ordförande, ni måste titta på nyheterna omedelbart. Och läsa era e-postmeddelanden.”

Jag satte mig upp på sängkanten med hjärtat i halsgropen. ”Vad har hänt?”

”En okänd kampanj har startats på nätet. Det sprids dokument som påstår att ni har tagit emot mutor från ett fastighetsbolag i samband med ett domstolsbeslut förra året. Det är skickligt förfalskat, men tidningarna har redan snappat upp det.”

Jag kände hur kylan spred sig i kroppen. Stefan hade haft rätt. De försökte inte vinna i rättegångssalen – de försökte mörda mitt rykte.

”Hur ser spåren ut?” frågade jag med fast röst.

”Digitala spår pekar mot en brevlådefirma på Caymanöarna som har kopplingar till Marcus gamla affärspartner. De har betalat miljoner för att sprida detta i sociala medier och till kvällstidningarna.”

”Sätt igång en omedelbar utredning om grovt förtal och informationsförfalskning,” beordrade jag. ”Kalla upp cyberbrottsmyndigheten till mitt kontor klockan 08:00. Och håll Ava utanför detta. Låt henne inte se några skärmar.”

När jag klev in på kontoret några timmar senare möttes jag av ett dussin journalister som samlats utanför byggnaden. Blixtar från kameror smattrade mot bilrutorna. Vakter fick bilda en mänsklig sköld för att leda mig in genom entrén.

Inne på mitt kontor satt mina medarbetare med oroliga miner.

”Fru ordförande,” sa Helena och räckte mig en utskrift. ”Kravet på er avgång har redan börjat cirkulera bland några oppositionspolitiker som stod Marcus nära.”

Jag satte mig vid mitt skrivbord. Jag öppnade datorn och såg de falska dokumenten. De var skickligt gjorda – stämplar, underskrifter, bankkontonummer som såg ut att tillhöra mig. Men en sak hade de missat.