Jag andades in djupt. Luften kändes ren. Det fanns ingen som förväntade sig att jag skulle “förstå” något längre. Den enda jag behövde förstå, den enda jag behövde ta hand om, var mig själv. Och den kalkylen var äntligen perfekt balanserad.
Rummet blev iskallt omkring mig. Jag skrattade till en gång—skarpt och oförstående.
Rummet blev iskallt omkring mig. Jag skrattade till en gång—skarpt och oförstående. ”Det kan inte vara sant,” viskade jag, fastän varje nerv i min kropp skrek att det var precis…
