Det blev en lång tystnad i andra änden, endast avbruten av det avlägsna, skarpa skället från en vicesheriff som instruerade någon att gå bort från en patrullbilsdörr.
“Okej,” viskade Madison. “Okej. Jag avslutar nu.”
“Jag kollar till dig om tjugo minuter,” sa jag. “Håll huvudet högt, älskling. Det här är inte ditt fel.”
Jag lade på, gick tillbaka till mitt skrivbord och hällde det ångande teet i en vit keramikmugg. Utanför förblev Carolina-himlen bländande, felfri azurblå. Katastrofen hade börjat precis som jag visste att den skulle, men när jag satte mig ner för att granska mina logistikkalkylblad visste jag en sak med absolut säkerhet: Rachel skulle inte gå tyst in på eftermiddagen. Hon hade blivit förödmjukad inför den enda publik hon brydde sig om—den lokala eliten—och hon skulle behöva någons blod för att tvätta bort fläcken.
***
***
