Ljuset tändes.

Pani Galina stod över mig med Andrejs maskin i handen.

Hennes morgonrock var knäppt snett, håret uppsatt i en stram knut, ansiktet omänskligt lugnt.

“Vad har du gjort?” jag ryckte till, men handflatan på min panna tryckte ner mig hårdare.

“Skrik inte”, sa hon. “Grannarna kommer att höra.”

“Du har rakat mig medan jag sov!”

“Jag stoppade dig innan det var för sent.”

Jag satte mig upp, tog mig om huvudet.

Under fingrarna fanns en ojämn remsa av bar hud.

Det brände som om man dragit sandpapper över mig.

Håret fastnade vid halsen, vid pyjamaskragen, vid läpparna.

Jag tittade på golvet och kunde inte få bilden att stämma överens med verkligheten.

Där är mattan jag valt ut under två månader.

Där är maskinen jag köpt till Andrej i födelsedagspresent.

Där är kvinnan vars läkarräkningar jag betalat utan påminnelser.

Och där är halva mitt huvud, kastat på golvet som skräp.

“Du säger upp dig imorgon”, sa Pani Galina. “Sluta skämma ut din man.”

Ljudet väckte Andrej.

Han kom in i sovrummet i en mörk sidenpyjamas, sömning, irriterad, med ansiktet av en person som blivit störd i sin viktiga vila.

Jag vände mig mot honom.

“Säg något till henne.”

Han tittade på mig.

Sedan på sin mor.

Sedan på håret.

Jag väntade på fasa.

Väntade på ilska.

Väntade på åtminstone den mänskliga frågan: “Gör det ont?”

Han bara suckade.

“Mamma har gått för långt.”

De fyra orden slog hårdare än maskinen.

Inte “hon har attackerat mig”.

Inte “jag ringer läkare”.

Inte “mamma, vad håller du på med?”.

Gått för långt.

Som om det handlade om salt i soppan.

“Gått för långt?” frågade jag.

Andrej tog maskinen från sin mor och lade den på toalettbordet bredvid min kam och den lilla Petrykivka-tallriken för örhängen.

“Oksana, du ser själv att allt har gått överstyr. Du kommer hem sent. Du lagar inte mat. Du bråkar med din mor. Du har nu en position och tror att du kan göra vad som helst hemma.”

Jag kände hur tårarna trängde fram, men inte av svaghet.

Av ilska.

Av hur snabbt en människa kan förvandla ett brott till en familjär anmärkning.

“Hon rakade mig medan jag sov.”

“Håret växer ut igen.”

Pani Galina nickade.

“Och respekt för sin man måste man lära sig innan det är för sent.”

I det ögonblicket såg jag dem tydligare än under alla år av äktenskap. De var inte säkra på att de hade rätt.

De var rädda.

Rädda för min lön.

Rädda för mitt kontor.

Rädda för att jag ensam kunde betala för det som de tre tillsammans kallade vårt hem.

Rädda för att kvinnan som de lärt att tiga en dag skulle förstå sitt livs bokföring.

Ingen romantik.

Bokföring.

Vem betalade.

Vem bad.

Vem bestämde.

Vem förnedrade.

Jag slutade gråta nästan omedelbart.

Det var en konstig känsla, som om någon stängt av varmvattnet inombords och släppt på det kalla.

Jag tog maskinen.

Pani Galina backade.

“Vart ska du?”

Jag gick in i badrummet och stängde dörren.

I spegeln stod en kvinna som man inte tagit skönheten ifrån.

De hade försökt ta ifrån henne rätten att vara sig själv.

Linjen av rakat skinn gick från tinningen till nacken, ojämt, grovt, med röda märken.

Resten av håret hängde över axeln, absurt, vackert, redan oanvändbart i sin tidigare mening.

Jag satte på maskinen.

Surret kom tillbaka, men nu var det i min hand.

Jag drog den över huvudet.

Sedan en gång till.

Och en gång till.

Svarta strån föll ner i handfatet, på kaklet, på mina bara fötter.

Jag tittade mig själv i ögonen och andades långsamt.

Om de ville göra mitt utseende till ett vapen mot mig, berövade jag dem deras vapen.

När jag kom ut stod Andrej mitt i rummet.

Pani Galina höll sig i stolryggen.

De såg ut som om jag gjort något värre än hon.

“Vad har du gjort?” frågade Andrej.

Jag svarade lugnt:

“Jag är klar.”

Han rynkade pannan.

“Oksana, börja inte.”

“Ni har rätt”, sa jag. “Imorgon säger jag upp mig. Jag kommer att vara hemma. Jag kommer att serva min man.”

Pani Galina log först.

Triumferande.

Nästan ömt.

“Äntligen har det sjunkit in.”

Andrej slappnade av.

Han slappnade alltid av när han trodde att konflikten slutat med mitt tystande.

De gick och la sig.

Jag väntade tills Andrejs andning blev jämn.

Sedan tog jag laptopen och telefonen.

Klockan 02:17 öppnade jag internetbanken och överförde alla personliga besparingar till min mammas konto.

Inte de gemensamma.

Personliga.

De som fanns före äktenskapet, från bonusar, premier och försäljningar som jag jobbat nätter för, medan Andrej sa till vänner att “allt är vårt gemensamma”.

Klockan 02:29 spärrade jag Andrejs och Pani Galinas extrakort.

Först kortet för snabbköpet.

Sedan apotekskortet.

Sedan det som Andrej kallade “för bensin”, även om utdragen visade att det oftare användes i restauranger och teknikbutiker.