“Safflorfrö är inget alla maler ordentligt,” sa hon till mig. “Särskilt inte rostad och pulveriserad så fin. Det finns bara så många ställen här i närheten som skulle göra det.”

Hon började ringa.

Jag stannade hos mina föräldrar eftersom jag inte kunde sitta i mitt eget kök utan att öppna kylskåpet och se de tomma hyllorna. Var tredje timme ringde min mammas telefon. Hon ställde samma frågor, använde aldrig mitt namn och anklagade aldrig någon.

Två dagar gick.

På den tredje morgonen ringde en hälsobutiksägare som hade handlat med min mamma i mer än tjugo år tillbaka.

“Heter din svärfamilj fru Choi?”

Min mamma vände sig om och tittade på mig.

“Ja.”

Mannen andades ut i telefonen.

“Hon har varit kund här i fem år.”

Vi körde dit den eftermiddagen.

Butiken doftade av torkade rötter, papperssäckar och den söta bitterheten från örter. Ägaren hade redan tagit fram en gammal bokföring under disken. Den var tjock, sliten i kanterna och fylld med datum skrivna med blått och svart bläck.

Han tryckte på en sida.

“Här. Tio besök under fem år.”

Min mamma lutade sig närmare.

Bidragen var nästan jämnt fördelade, ungefär två gånger per år. Bredvid flera datum fanns banköverföringssedlar. Mängderna var tillräckligt små för att inte dra till sig uppmärksamhet men tillräckligt regelbundna för att bilda ett mönster.

“Vad sa hon att hon köpte den för?” frågade min mamma.

“Hennes ben. Hon sa att hon hade svår osteoporos och knäproblem. Jag rekommenderade safflorfrö eftersom äldre kunder efterfrågar det. Hon sa åt mig att rosta den och mala den väldigt fint.”

“För sig själv?”

“Det var vad hon sa.”

Jag kände en rysning sprida sig över axlarna.

Ägaren såg från min mamma till mig.

“Vad händer?”

Min mamma lade en kopia av labbrapporten på bänken.

“Min dotter hade fem graviditetsförluster.”

Hans uttryck förändrades.

“Hon åt mat som hennes svärmor lagat. Det här pulvret var i den.”

Mannen tog ett steg tillbaka.

“Nej. Hon skulle inte ge det till en gravid svärdotter.”

Min mamma sa ingenting.

Han skakade båda händerna som om han fysiskt avvisade idén.

“Jag sålde den för att hon sa att hon skulle ta den själv. Om hon hade sagt att hon gav det till en gravid kvinna hade jag varnat henne. Jag skulle inte ha förberett det så utan att säga något.”

Jag iakttog hans ansikte noga. Det fanns ingen tvekan, bara oro.

Min mamma bad om kopior av huvudbokssidorna och betalningshandlingarna han kunde dokumentera. Han gick med på det genast.

På vägen hem försökte jag hitta en oskyldig förklaring eftersom alternativet var för stort.

“Kanske köpte hon den faktiskt till sig själv,” sa jag. “Kanske råkade en del av det hamna i maten.”

Min mamma hade båda händerna på ratten.

“Det är möjligt en gång.”

Jag tittade på henne.

“Inte tio köp på fem år.”

“Hon kunde också ha tagit den.”

“Hon berättade för butiken att hon hade osteoporos. Har hon någonsin sagt att hon har det?”

“Nej.”

“Har Do-yeon?”

“Nej.”

“Har du någonsin sett henne ta pulvret?”

Jag tänkte på varje måltid vi delade.

“Nej.”

Min mammas mun blev platt.

“Och det är därför lögnen i butiken spelar roll. Om hon trodde att det var ofarligt, varför dölja vem det var för? Om hon verkligen trodde att det bara var god mat för dig, varför berätta en historia för säljaren och en annan för grannarna?”

Den frågan fastnade i mig.

I grannskapet hade min svärmor öppet skrytit om att hon lagade återställande mat åt mig. Hon ville att folk skulle veta hur mycket ansträngning hon lade ner på sin svärdotter.

I butiken hade hon sagt att ingredienserna var till henne själv.

Två våningar.

En kvinna.

Fem år.

Jag pressade mina darrande händer under mina lår.

“Jag sa till henne att jag älskade det där pulvret.”

Min mamma kastade en blick på mig.

“Jag vet.”

“Hon måste ha gått hem med vetskapen om att jag skulle fortsätta äta den.”

Min mamma svarade inte.

Det behövde hon inte.

När vi hade kopiorna av huvudboken började jag titta på matbehållarna på ett annat sätt.

I åratal hade jag behandlat dem som vanligt hushållsskräp. Rödmönstrade ögonlock. Blåmönstrade ögonlock. En återanvändbar isolerad väska som färdades fram och tillbaka mellan våra hem. Jag tvättade allt och lämnade tillbaka det utan att tänka.

Nu har jag inspekterat varje hörn.

I botten av leveranspåsen hittade jag en liten handskriven markering. Jag hade sett den förut och antog att den inte betydde något, kanske en påminnelse om ägande.

Sedan märkte jag samma märke på vissa behållare.

Jag ringde min mamma.

“Det finns ett system.”

“Vilken sort?”

“Jag vet inte än.”

Så jag skapade en anledning att åka till min svärmors hus innan hon kunde leverera nästa omgång.

“Mamma, kom inte över den här veckan,” sa jag i telefonen. “Vi hämtar maten själva. Du har gjort för mycket.”