“Nej.”

“Men du tänkte det.”

“Jag funderade på att tänka det.”

“Det låter som ja.”

“Det låter som att förtroende tar tid.”

Han nickade.

“Jag förtjänar det.”

“Sluta säga så.”

“Vad?”

“Att du förtjänar allt obekvämt för alltid.”

Han såg förvirrad ut.

“Du gjorde ett misstag.”

“Många misstag.”

“Ja.”

“Du tog ansvar.”

“Jag försöker.”

“Låt då konsekvensen lära dig. Gör inte skam till din nya personlighet.”

Han tittade ner.

“Det låter som pappa.”

“Han var användbar.”

Terrence log.

“Han skulle bli så besviken.”

“Det skulle han.”

Hans uttryck föll.

“Och sedan skulle han fråga vad du gjorde härnäst.”

Terrence tittade på mig.

“Du gör alltid så.”

“Göra vad?”

“Vägra låta mig förbli olycklig.”

“Jag lät dig vara olycklig.”

“Inte bekvämt.”

“Det är för att jag älskar dig.”

Han skrattade tyst.

En söndag i april märkte han att verandaräcket var löst.

“Jag kan fixa det.”

“Du behöver inte.”

“Jag vet.”

Det spelade roll.

Han tog sina verktyg och tillbringade fyrtio minuter med att dra åt stöden.

Jag satt på trappan med kaffe.

Lönnen hade börjat bli grön igen.

När han var klar satte han sig bredvid mig.

Ett tag lyssnade vi på fåglar och avlägsna gräsklippare.

Sedan tittade han mot den tomma plätten bredvid verandan.

“Vad?”

“De där resväskorna.”

Jag tittade också.

“Jag tänker på dem ibland.”

“Det gör jag också.”

“Jag kan inte fatta att jag tog med dem hit.”

“Det kan jag.”

“Tack.”

“Du var desperat.”

“Det ursäktar det inte.”

“Nej.”

Han gnuggade händerna mot varandra.

“Jag har funderat på något.”

“Det är vanligtvis farligt.”

Han log.

“När pappa dog tror jag att en del av mig började behandla det här huset som något som så småningom skulle bli mitt.”

Jag höll tyst.

“Jag ville aldrig att du skulle dö.”

“Jag vet.”

“Men jag slutade tänka på skillnaden mellan någon dag och nu.”

Den meningen nådde mig djupare än de flesta av hans ursäkter.

Jag tittade genom fönstret fram.

Korridoren hade fortfarande bänken som Richard byggt.

Klockan vi fick som bröllopspresent hängde fortfarande lite snett ovanför trappan.

“Det här huset kanske kommer till dig en dag.”

Terrence skakade snabbt på huvudet.

“Mamma, du behöver inte säga det.”

“Jag lovar ingenting.”

“Bra.”

Jag log.

“Du har äntligen lärt dig.”

Han skrattade.

“Allvarligt. Sälj den. Spendera dem. Donera det. Måla den lila.”

“Jag tänker inte måla den lila.”

“Pappa skulle hemsöka dig.”

“Han hatade lila.”

“Han hatade mauve mer.”

“Han trodde att mauve var lila när han försökte vara dyr.”

Terrence skrattade tills ögonen tårades.

För första gången på månader kändes det varmt istället för smärtsamt att prata om Richard.

Sedan blev min son allvarlig.

“Jag är ledsen att jag behandlade ditt hus som om det redan var mitt.”

Där var det.

Ursäkten jag hade väntat på.

Inte för att orden var perfekta.

För han förstod vad han bad om ursäkt för.

“Jag accepterar den ursäkten.”

Hans ögon fylldes.

“Verkligen?”

“Ja.”

“Vad händer med allt annat?”

“En sak i taget.”

Han nickade.

Jag lutade mig mot verandakolonnen.

“Hur går det med Lennox?”

“Hårt.”

“Specifikt.”

“Vi bråkar mindre.”

“Det kan vara bra eller hemskt.”

“Jag tror bra.”

“Varför?”

“För att vi slutade bråka om vems fel det är.”

“Det låter användbart.”

“Vi är fortfarande inte överens om allt.”

“Det kommer du aldrig att göra.”

“Hon hatar lägenheten.”

“Jag antog det.”

“Hon saknar butiken.”

“Jag tror på det.”

“Hon gråter ibland för att hon tror att alla dömer henne.”

“Är de det?”

“Vissa människor.”

“Och?”

“Jag sa till henne att hon måste överleva att bli dömd.”

Jag tittade på honom.

“Det låter som framsteg.”

“Hon säger att jag låter som du.”

“Det är en komplimang hon inte menar.”

Han log.

Sedan blev det allvarligt igen.

“Jag vet inte om vårt äktenskap kommer att hålla.”

Jag skyndade mig inte att lugna honom.

“Vill du det?”

“Jag vill vilja det.”

“Det är annorlunda.”

“Jag vet.”

Han stirrade ut över gården.

“Jag älskar henne fortfarande.”

“Kärlek svarar inte på alla frågor.”

“Det är vad kuratorn säger.”

“Smart person.”

“Väldigt dyr person.”

“Billigare än ett annat hus för 620 000 dollar.”

Han skrattade och täckte sedan ansiktet.

“Mamma.”

“Du gick in i den där.”

En månad senare ringde Lennox mig direkt.

“Elaine.”

“Ja?”

“Jag har ett litet problem.”

Jag blev genast alert.

“Vilken sort?”

“Innan du får panik, det är inte pengar.”

“Det är en stark öppning.”

Hon var nära att skratta.

“Jag måste fråga dig något.”

“Fråga.”

“Terrences födelsedag är nästa vecka.”

“Jag vet.”

“Han vill ha middag hos oss.”

“Okej.”

“Han vill ha dig där.”

Jag väntade.

“Och?”

“Jag vill att du också ska vara där.”

Det förvånade mig.

“Ber du mig komma?”

“Ja.”

“Varför är du nervös?”

“Du har inte varit inne i vår lägenhet.”

Hon hade rätt.

Jag hade undvikit det utan att helt erkänna att jag undvek det.

“Det är inte mitt hus.”