Min svägerska skrattade och sa: ”Är vi ens säkra på att barnet är hans?”

Marcus syster hade undgått fängelse genom att vittna mot sin mor och hävda okunnighet om de bedrägliga överföringarna på hennes konto, men hennes liv var i ruiner. Hennes fästman hade lämnat henne, hennes karriär var över, och hon arbetade nu som administratör på en däckfirma i utkanten av staden. Hon levde i en trång hyresrätt, djupt skuldsatt. Om det fanns någon som visste vad Evelyn och Marcus planerade, var det hon. Och om det fanns någon som kunde köpas, var det också hon.

Jag skickade inte en utredare. Jag åkte själv.

Det var en fredagskväll när jag väntade utanför däckfirman. Regnet hade övergått i ett tunt, iskallt duggregn. När Linh kom ut ur personalingången drog hon sin tunna kappa tätt omkring sig. Hon såg äldre ut. De dyra pärlorna och den arroganta hållningen från babyshowern var borta. I deras ställe fanns en trött, nerslagen kvinna som ständigt såg sig över axeln.

Jag klev ur min bil och ställde mig under gatlyktan. “Linh.”

Hon frös till. Hennes ögon vidgades i skräck när hon kände igen mig. Ett ögonblick såg det ut som om hon skulle springa, men vart skulle hon ta vägen? Hon stod kvar, darrande i kylan.

“Vad vill du?” Hennes röst var skrovlig. “Har du inte förstört tillräckligt?”

“Jag förstörde ingenting,” sa jag lugnt och gick långsamt fram till henne. “Jag tände bara lampan. Ni var de som valde att bo bland kackerlackorna. Men vi är inte här för att prata om det förflutna. Vi är här för att prata om framtiden.”

Jag öppnade väskan och tog fram ett tjockt kuvert. Jag lät henne se kanten på sedelbuntarna innan jag stängde den igen. Hundratusen kronor. En förmögenhet för någon i hennes nuvarande situation.

Linh svalde hårt. Hennes blick var fäst vid väskan. “Vad är det där?”

“En väg ut,” sa jag. “Din bror är ute. Din mamma finansierar hans försök att häva mitt kontaktförbud. Jag vet att Evelyn har gömt undan pengar, pengar som polisen missade under bedrägeriutredningen. Och jag vet att hon måste ha använt målvakter för att flytta dem. Jag vill veta allt.”

Linh skakade på huvudet, men hennes ögon var fyllda av tårar. “Hon kommer att döda mig. Du förstår inte… Mamma är inte som förut. Fängelset förändrade henne. Hon är desperat.”

“Evelyn är ingenting,” sa jag, och min röst blev hård. “Hon är en gammal kvinna som leker med pengar hon stulit. Jag, däremot, är kvinnan som satte henne i fängelse första gången. Om du inte hjälper mig, Linh, kommer jag att se till att skatteverket börjar titta på hur du betalade din hyra förra månaden. Jag vet om kontanterna. Jag vet om de små överföringarna från din mammas ‘vänner’.”

Linh bröt ihop. Hon föll ner på knä på den våta asfalten och började gråta. Det fanns ingen triumf i att se henne så här. Bara en kall, analytisk bekräftelse på att min teori stämde. Jag sträckte mig inte fram för att trösta henne. Tårarna tillhörde kvinnan hon en gång hade varit. Den kvinna som hade suttit i mitt hem, druckit mitt vin och frågat om mitt ofödda barn verkligen var min mans, medan hon log som en kniv.

“Res dig upp,” sa jag. “Gråt löser ingenting. Fakta gör det.”

Vi satte oss i min bil. Medan värmen långsamt tinade hennes händer, började Linh prata. Hon berättade om Evelyns besatthet. Hennes mamma tillbringade sina dagar med att bygga upp ett nätverk av privatdetektiver och korrupta jurister. Målet var inte bara att få Marcus kontaktförbud hävt. De planerade att fabricera bevis mot mig. Evelyn ville bevisa att jag hade begått mened, att jag hade manipulerat ljudinspelningen från armbandet, och att min advokatbyrå i själva verket tvättade pengar åt kriminella nätverk. De ville få mig utesluten ur advokatsamfundet och kastad i fängelse.

“Hur ska de göra det?” frågade jag.

Linh tog en klunk från vattenflaskan jag gett henne. “Marcus har hittat någon från ditt förflutna. Någon som arbetade med Evelyn. De har betalat honom för att plantera dokument på ditt kontor. Marcus planerar att bryta mot kontaktförbudet för att skapa en distraktion, medan någon annan tar sig in.”

Det var en desperat, nästan löjlig plan, men farlig just på grund av sin galenskap. En papperslös förfalskning, placerad på rätt ställe, kunde initiera en polisutredning. Även om jag i slutändan blev rentvådd, skulle skandalen förstöra min byrås rykte. Och för kvinnorna jag representerade – kvinnor vars liv hängde på att vi var oantastliga – skulle det vara katastrofalt.

“När?” frågade jag.

“Nästa vecka. På torsdag, när du har din stora välgörenhetsgala.” Linh såg på mig med rödsprängda ögon. “Jag har berättat allt. Får jag pengarna nu?”