Melissa kom ut på altanen med två koppar kaffe. Hon såg lite trött ut, men leendet hon gav mig var äkta. Hon satte sig bredvid mig på gräset och räckte över koppen.
– Tack, Victoria, sa hon lågmält.
– För vadå? frågade jag förvånad.
– För att du inte gav upp om honom. Och för att du… inte gav upp om oss, även när jag betedde mig som en idiot.
Jag log, tog emot koppen och kände hur värmen spred sig i kroppen. Jag tittade bort mot uppfarten där Nathan kom gående med posten i handen. När han fick syn på oss båda – två kvinnor som betydde allt för honom, som satt tillsammans i gräset med hans dotter – log han det där breda, varma leendet som jag hade älskat sedan han var sex år gammal.
Halsbandet med ordet ”Styrka” dinglade mot min bröstkorg i höstsolen. Jag behövde inte sitta på första raden för att veta var jag hörde hemma. Jag var redan där. I hjärtat av allt som räknades.
