Han steg ut i hallen och försökte använda sin kroppsstorlek och sin auktoritet som husägare för att blockera vägen för den ledande säkerhetschefen.

”Jag ringer polisen!

Det här är privat egendom!

Ni gör intrång!”

Säkerhetschefen stannade inte.

Han saktade inte ens in.

Han gav ingen varning och visade ingen arresteringsorder.

Utan att bryta steget körde han helt enkelt en kraftig, muskulös underarm rakt in i Richards bröst.

Smällen lyfte min far från golvet och kastade honom bakåt med brutal kraft.

Richard kraschade över ett silverfärgat cateringbord i en spektakulär dusch av krossad kristall, rökt lax och trasiga mimosaglas, innan han landade hårt på marmorgolvet.

”Säkra området.

Lokalisera målet.

Ingen rör sig”, skällde säkerhetschefen i sin kommunikationsutrustning och steg över min stönande far.

Eleanor skrek gällt, föll ner på knä vid baren och täckte huvudet när en säkerhetsvakt med en skarp handgest tyst och tydligt beordrade henne att stanna på golvet.

Fru Astor, som skakade våldsamt, drog fram sin guldbelagda smartphone ur sin kuvertväska för att ringa sin mäktige make, läkemedelsbolagets VD.

Men hennes tumme frös över skärmen.

Hon stannade tvärt, med blicken låst vid den förstörda dörröppningen.

Genom den sönderslagna entrén steg en kvinna in, helt oberörd av kaoset, de skrikande gästerna, de beväpnade männen och den förstörda cateringen.

Hon rörde sig med en skrämmande, rovdjurslik grace.

Hon bar en fläckfri, perfekt skräddarsydd vit kostym som verkade stöta bort dammet från den trasiga dörren.

Hennes silverfärgade hår var uppsatt i en stram, elegant knut.

Och hennes ögon, exakt samma skarpa, intelligenta, mörkbruna ögon som mina, svepte över rummet med den kliniska, skrämmande distansen hos en chefskirurg som undersöker en elakartad, obotlig tumör.

Fru Astor flämtade.

Färgen rann helt ur hennes aristokratiska ansikte och lämnade det sjukligt askgrått.

Hennes telefon gled ur hennes darrande fingrar och slog i marmorn med ett skarpt knak.

Hennes knän vek sig av ren, oförfalskad skräck.

Hon sträckte ut handen och grep tag i Eleanors arm, och hennes perfekt manikyrerade naglar borrade sig smärtsamt in i styvmoderns hud.

”Eleanor”, pep fru Astor med en andfådd, panikslagen röst.

”Din absoluta idiot.

Har du någon aning om vem det där är?”

Eleanor stirrade upp från golvet, förlamad av den överväldigande kraftuppvisningen.

Kvinnan i vitt såg inte på fru Astor.

Hon såg inte på Eleanor.

Hon såg inte heller på Richard, som kämpade för att resa sig bland glasskärvorna och spottade blod från en sprucken läpp.

Hon såg bara på den ledande paramedikern och ignorerade rummet helt.

Hon höjde en enda diamantprydd hand och pekade med sitt pekfinger rakt mot taket, och hennes röst bar den kalla, dödliga auktoriteten hos en suverän drottning som utfärdar en avrättningsorder.

”Min dotters biometriska data har lokaliserat hennes telefons position till andra våningen, västra flygeln”, befallde hon, och luften i rummet kändes tio grader kallare.

”Bryt upp varenda dörr i det här huset tills ni hittar henne.

Om någon försöker stoppa er, bryt ner dem också.”

Kapitel 4: Titanens vrede

En tung taktisk känga slog in i gästrumsdörrens trä.

Karmen splittrades genast, och låset gav vika med en hög smäll.

Det bländande ljuset från korridoren flödade in i det kvava, mörka rummet och lyste upp min hopsjunkna, medvetslösa kropp på golvbrädorna.

Victoria Sterling trängde sig våldsamt förbi de tungt beväpnade paramedikerna.

Den kliniska, skrämmande distansen hos miljardärs-VD:n försvann i exakt samma millisekund som hennes ögon landade på mig.

Hon föll ner på det heta golvet, hennes fläckfria vita kostym sög åt sig svett och smuts, och hon drog min slappa, farligt heta kropp in i sina armar.

”Jag har dig”, viskade Victoria, och hennes röst sprack och brast fullständigt för första gången på femton år när hon höll mitt huvud mot sitt bröst.

”Min vackra, briljanta flicka.

Mamma är här.

Jag har dig.”

En paramediker placerade snabbt en genomskinlig syrgasmask över mitt ansikte, och den svala, väsande luften strömmade in i mina lungor.

En annan satte effektivt en intravenös infart i min arm och pumpade snabbt in kyld saltlösning direkt i mina uttorkade vener.

”Pulsen är svag, kroppstemperaturen är farligt hög.

Svår uttorkning.

Vi måste få henne till helikoptern nu, ma’am”, sade den ledande paramedikern.

Victoria nickade och steg tillbaka medan de skickligt lyfte upp min medvetslösa kropp på den mobila båren och började bära ner mig för den stora trappan.

När paramedikerna rusade förbi de frusna, skräckslagna bröllopsgästerna och ut genom den sönderslagna ytterdörren mot den väntande helikoptern stod Victoria kvar högst upp i trappan.

Hon slätade till sin vita kavaj, och hennes ansikte hårdnade åter till en mask av ogenomtränglig, iskall vrede.

Den moderliga värmen var borta.

Titanen hade återvänt.

Hon gick långsamt och metodiskt nerför trappan.

Hela vardagsrummet förblev fruset i död, skräckslagen tystnad.

”Victoria?” kvävdes Richard fram, medan han höll en blodig servett mot sin spruckna läpp.