“Det är bra. Någon borde vara det.”

Sedan upprepade han Janines replik.

“Mannen som betalar går ut med henne.”

“Då skulle jag se till att du är den som betalar.”

Han stirrade på mig.

Sedan sa han något som förklarade varför han verkade mer rädd än arg.

“Jag sa till alla på jobbet att det här bröllopet var mitt. Bilhandlarens ägare kommer på lördag.”

Där var det.

Janine hade inte bara berättat för släktingarna.

Monty hade berättat för kollegorna.

Kunder.

Hans chef.

Hans status hade byggts på en betalning han inte gjort.

“Deadline är på onsdag,” sa jag. “Inte idag.”

Han lämnade utan att stänga stormdörren.

Vinden slog på den två gånger.

Anson återvände den kvällen med två takeout-behållare.

Han bad om ursäkt för att han lade på.

Vi åt vid köksbordet.

I flera minuter pratade vi om en av hans kemistudenter som av misstag brände sina ögonbryn med en bunsenbrännare.

Sedan lade Anson ner sin gaffel.

“Mamma, varför är du så arg över pengarna? Janine betalade tillbaka.”

Jag ställde ner min egen gaffel.

“Vem har sagt det till dig?”

“Darby. Hon sa att hennes mamma betalade dig i juni. Att det i princip var ett lån.”

“Ingen betalade tillbaka mig, Anson.”

Han blev stilla.

“Varför skulle då Darby säga—”

Han stannade.

Han var naturvetenskapslärare.

Han visste hur man följde bevis.

Darby hade inte nödvändigtvis ljugit.

Darby hade upprepat vad hon blivit tillsagd.

“Om hon betalade mig,” sa jag, “skulle det vara på mitt konto.”

“Är det inte?”

“Nej.”

Han täckte ansiktet.

Jag lät honom sitta så.

Tisdag morgon ringde Lisette igen.

Janine hade kontaktat högskolan på måndag eftermiddag och frågat om hon kunde skriva under övertagandeavtalet med en personlig check daterad till fredag.

Lisette vägrade.

Endast certifierade fonder.

Sedan berättade Lisette något märkligare för mig.

Kenton Cersei hade ringt klockan 9:30 den morgonen.

Han frågade hur mycket den ursprungliga depositionen hade varit och när den hade betalats.

För att jag hade godkänt diskussionen, berättade Lisette för honom.

Fyrtiotvå tusen dollar.

16 mars.

Betalt av Thalia Moberly.

Kenton hade blivit mycket tyst.

Sedan bad han om mitt telefonnummer.

“Ge det till honom,” sa jag.

Innan Kenton ringde kom Janine hem till mig.

Charlotte följde med henne.

Janine bar en citronkaka på en glastallrik.

Charlotte bar sin telefon i brösthöjd.

“Det är för familjen,” förklarade Charlotte. “Så det blir ingen förvirring senare.”

Jag släppte in dem.

Janine satt på kanten av min soffa.

Hon lade ansiktet i värme.

“Thalia, låt oss vara vuxna.”

“Jag lyssnar.”

“Dra tillbaka mejlet. Vi ordnar pengarna efter bröllopet.”

“Det finns inget att reda ut. Du berättade för fyrtio personer att du betalade. Jag trodde dig.”

Hennes uttryck stramades.

“Om detta bröllop faller isär kommer Darby aldrig att förlåta dig.”

“Det kommer inte att falla isär om din familj täcker det.”

Sedan vände hon sig lite mot Charlottes inspelningstelefon.

“Vi betalade dig i juni. Alla vet det.”

Jag tittade på henne.

“Då är det på mitt konto.”

Hennes leende försvann.

Hon såg sig omkring i mitt vardagsrum – den lagade gröna fåtöljen, den gamla TV:n, bokhyllan som Vern byggde 1988.

“Titta dig omkring, Thalia,” sa hon mjukt. “Vad hade du råd med?”

“Tillräckligt för att läsa det jag skriver under.”

Janine reste sig.

Vid dörren spelade hon ett sista kort.

“Darbys pappa kommer med en check imorgon. Fyrtiotvå tusen dollar. Han är skyldig henne det.”

Sedan gick hon och Charlotte.

Sex timmar senare ringde Kenton.

Det var strax efter tio på tisdagskvällen.

Jag diskade Janines tårtfat eftersom min mamma hade uppfostrat mig att lämna tillbaka tallrikar rena.

“Fru Moberly? Det här är Kenton Cersei. Darbys pappa.”

Hans röst var låg och raspig.

Han drev ett värme- och luftkonditioneringsföretag i Fort Wayne, ungefär två timmar från Havlin.

Jag kunde höra vägljud från hans lastbil.

“Tack för att du ringde,” sa jag.

“Jag antar att du inte har hört mycket gott om mig.”

“Jag har hört väldigt lite.”

“Det är nog med flit.”

Sedan berättade han varför han hade ringt högskolan.

Janine hade ringt honom måndag morgon.

Hon sa att Ansons mamma hade dragit sig ur ett löfte om att hjälpa till och att Kenton behövde skicka 42 000 dollar senast onsdag, annars skulle Darby förlora bröllopet.

Kenton bad Janine om kontraktet.

Hon vägrade.

Så han ringde college själv.

“De sa att depositionen betalades i mars,” sa han.

“Det var det.”

“Av dig.”

“Ja.”

Han tog ett andetag.

“Mrs. Moberly, jag behöver läsa något för dig.”

Jag hörde honom stanna sin lastbil.

Sedan läste han ett sms som Janine hade skickat honom den 4 maj.

“Lokal deposition ska betalas på fredag. 30 000. Få mig inte att tigga.”

Jag satte mig vid mitt köksbord.

“Jag tog ett lån mot min 401(k),” sa Kenton. “Jag överförde henne trettio tusen dollar den åttonde maj. För min dotters lokal.”

“Depositionen betalades den sextonde mars.”