”Hon är instabil”, sa han.

”Hon inbillar sig.”

Men han kunde inte prata bort ett levande barn.

Han greps för bedrägeri, kidnappning av barn och utsättande av barn för fara.

Fallet växte — andra barn, andra iscensatta ”olyckor”, andra familjer som hade tvingats sörja i tystnad.

Evan stannade hos mig under skyddad tillsyn medan traumaterapeuter hjälpte honom att återhämta sig.

Den första natten han sov i min säng viskade han: ”Mamma… är du verklig?”

Jag höll honom hårt och viskade tillbaka: ”Jag är verklig. Och jag stannar.”

Läkningen kom inte som ett mirakel.

Den kom i små steg: Evan åt utan att rycka till, skrattade utan att se sig om efter straff, och sov en hel natt.

Om du läser detta, vad tycker du är viktigast nu — att först fokusera på Evans läkning eller att göra allt för att alla inblandade ställs till svars?

Dela gärna dina tankar.

Ibland kan det hjälpa någon annan, som just nu sitter i sorg… och undrar om sanningen fortfarande finns där ute och väntar på att bli funnen.