”Det är omöjligt.”
”Daniel—”
”Nej”, sa han skarpt.
”Mamma, Megan och jag skulle aldrig…”
”Jag vet”, avbröt jag.
”Men någon gjorde det.”
Ännu en tystnad följde.
Sedan hörde jag Megans röst svagt i bakgrunden.
”Vad har hänt?”
Daniel viskade något till henne.
En sekund senare tog Megan telefonen.
Hennes röst darrade.
”Ett blåmärke?” frågade hon.
”Det är inte möjligt.”
Det vred sig i magen på mig.
”Varför är du så säker?” frågade jag.
Hennes svar kom som en viskning.
”För att… Noah hade redan det där blåmärket i går.”
Jag grep telefonen hårdare.
”Såg du det i går?”
”Ja.”
”Och ni tog honom inte till sjukhuset?”
”Vi trodde bara att det var ett födelsemärke som höll på att bildas”, sa hon snabbt.
Men det var något i hennes röst som inte lät rätt.
Sedan sa hon något mer.
Något som gav mig gåshud.
”Det var inte så mörkt i går.”
Plötsligt blev rummet väldigt kallt.
”Vänta”, sa jag långsamt.
”Om blåmärket blev värre i dag…”
Då slog en skrämmande tanke mig.
”Vem mer var ensam med Noah i dag… innan jag kom?”
Det blev en lång tystnad i andra änden av telefonen.
Och när Megan till slut svarade…
Var hennes röst knappt hörbar.
”…barnflickan.”
”…barnflickan.”
Ordet hängde kvar i luften mellan oss.
Mitt hjärta hoppade till.
”Har ni anställt en barnflicka?” frågade jag långsamt.
Daniel tog tillbaka telefonen.
”Bara deltid”, sa han snabbt.
”Bara några timmar på morgonen så att Megan kan vila.”
”När började det här?”
”För ungefär två veckor sedan.”
Jag slöt ögonen ett ögonblick och försökte reglera min andning.
”Och i dag?” frågade jag.
”Var hon med Noah innan jag kom?”
Daniel tvekade.
”Ja”, erkände han.
Det knöt sig i magen på mig.
”Hur länge?”
”Ungefär en timme. Megan hade en läkartid.”
En kall rysning for längs ryggraden på mig.
”Daniel”, sa jag försiktigt, ”märkte du något konstigt med henne?”
”Nej”, sa han genast.
”Hon verkade fantastisk. Lugn, professionell. Hon hade utmärkta referenser.”
”Vad heter hon?”
”Laura.”
Just i det ögonblicket öppnades dörren till sjukhusrummet och Dr Patel kom in.
”Vi har stabiliserat Noah”, sa han mjukt.
”Han vilar nu.”
Jag kände en enorm lättnad, men den varade bara ett ögonblick.
”Vi hittade något mer”, fortsatte han.
Jag kände hur det stramade i bröstet igen.
”Vad då?”
Han räckte mig en utskriven skannad bild.
”Titta här.”
Jag stirrade på ultraljudsbilden.
Först förstod jag den inte.
Sedan såg jag det.
Flera svaga ovala märken runt blodutgjutelsen.
Det är inte bara ett handavtryck.
Flera.
Mina händer började darra igen.
”De där ser ut som…” viskade jag.
”Tryckpunkter från fingrar”, bekräftade Dr Patel.
”Men de är för små för att tillhöra en vuxen.”
Orden gav ingen mening.
”Vad menar du?”
Han pekade igen.
”De här märkena kommer från små händer.”
Mitt sinne hade svårt att bearbeta det.
”Mindre… som ett barns?”
Dr Patel nickade långsamt.
”Ja.”
Det sjönk i magen på mig.
”Gjorde ett barn detta?”
”Det är så det ser ut.”
När Daniel och Megan kom till sjukhuset trettio minuter senare såg de båda livrädda ut.
Megan sprang direkt fram till fönstret till neonatalavdelningen.
”Herregud… Noah…!”
Daniel vände sig mot mig.
”Mamma, vad har hänt?”
Jag visade dem skanningen.
Daniel rynkade pannan.
”Det där är inte logiskt”, sa han.
”Barnflickan var ensam med honom.”
”Är du säker på att hon var ensam?” frågade jag.
Megan tvekade.
Sedan sa hon med låg röst:
”…hon tog med sin dotter en gång.”
Mitt hjärta hoppade till.
”Sin dotter?”
”Ja”, sa Megan.
”En liten flicka. Kanske fyra eller fem år gammal. Hon kom med henne en eftermiddag eftersom hon inte kunde hitta någon som kunde passa henne.”
Jag kände hur bitarna började falla på plats i mitt huvud.
”Var flickan nära Noah?”
Megan nickade långsamt.
”Hon älskade bebisar. Hon frågade hela tiden om hon fick hålla honom.”
”Fick hon någonsin hålla honom?”
Megan skakade på huvudet.
”Nej. Vi sa alltid nej.”
En fruktansvärd tanke tog form i mitt huvud.
”Förutom kanske… när ingen såg.”
Daniel såg på mig.
”Tror du att ett femårigt barn skadade honom?”
Dr Patel talade mjukt.
”Det är möjligt. Små barn förstår inte hur sköra bebisar är.”
Daniel drog handen genom håret.
”Men hur kunde hon komma nära nog?”
Just då knackade en sjuksköterska på dörren.
”Ursäkta”, sa hon.
”Det är någon som frågar efter barnet.”
”Vem?” frågade jag.
”Barnflickan.”
Daniel stelnade till.
”Laura?”
”Ja.”
”Och… hon tog med sig en liten flicka.”
Det vände sig i magen på mig.
Rummet blev tyst.
”Släpp in dem”, sa Daniel.
Ett ögonblick senare öppnades dörren.
Laura kom in, blek och nervös.
Bredvid henne stod en liten flicka med lockigt hår och stora ögon.
I samma ögonblick som barnet såg bebisen genom glasfönstret…
Började hon gråta.
”Förlåt!” snyftade hon.
Rummet frös till is.
Laura vände sig chockat mot henne.
”Emma, vad pratar du om?”
