En riktig roadrunner.

Inte en tecknad serie.

Den rörde sig över marken med den snabba, målmedvetna hastigheten fågeln har, som om den hade någonstans viktigt att vara och inte hade för avsikt att låta någon sakta ner den.

Jag tittade tills den försvann.

Norma kom ut med sitt kaffe.

Hon tittade på telefonen som låg med skärmen nedåt.

“Hur många?”

“Åttionio hittills.”

Hon gav ifrån sig ett ljud som var halvt skratt och halvt misstro.

“Vad tänker du göra?”

Jag tog en klunk till.

“Njut av det här kaffet.”

“Bra svar.”

På vår andra dag körde vi mot Taos längs huvudvägen.

Vi stannade när Norma ville sluta.

Det blev hela vår resplan.

Inga möten.

Inga kundsamtal.

Ingen kontroll om någon godkänt en faktura.

På en vägkantsrestaurang åt vi posole och sopapillas. Vi stannade två gånger för visningar som fick Knoxville, Haden Electrical och varje argument från föregående månad att kännas mindre än de egentligen borde.

Norma köpte en keramikbit från en kvinna vars familj hade gjort keramik i samma tradition i generationer.

Hon höll den i knät hela bilresan tillbaka till casitan.

På den femte dagen ringde jag Wallace.

Han svarade utan småprat.

“Din son vill bestrida försäljningen.”

“Jag antog att något sådant skulle komma.”

“Greer skickade ett brev i morse. Han hävdar att försäljningen skedde i ond tro och i avsiktligt brott mot underförstådda arvsavtal.”

“Vad innebar antydda tronföljdsavtal?”

“Exakt.”

Jag väntade.

“Det finns inga.”

Han påminde mig om det jag redan visste.

Jag hade aldrig skrivit på något som lovade Drew-ägande.

Jag hade aldrig gett honom aktier.

Han hade varit anställd i företaget och fick betalt till marknadspris.

Hans anställning var på eget initiativ.

Företaget hade lagligt ägts av en person.

Jag.

“Och försäljningen?”

“Laglig.”

“Kan de stoppa det?”

“Nej.”

Wallace pausade.

“Greer fiskar. Om de lämnar in något förväntar jag mig inte att det ska hålla.”

“Okej.”

“Säg till om de gör det.”

“Det ska jag.”

Jag trodde samtalet var klart.

Då sa Wallace, “Burl. En sak till.”

“Vad?”

“Drew gick tydligen till Sabrinas pappa för pengar.”

Jag satte mig lite rakare.

“För den juridiska striden?”

“Jag antar det.”

“Och?”

“Hennes far sa nej.”

Jag var tyst en stund.

“Bra.”

“Jag tyckte du borde veta.”

Vi stannade hela två veckor.

Det betydde något för mig.

Den gamla versionen av mig själv skulle ha gått hem så fort problemen dök upp.

Ett brev från en advokat?

Jag skulle ha varit på nästa flyg.

En upprörd anställd?

Jag skulle ha ringt före frukost.

En affärsövergång?

Jag skulle ha lagt mig i tills ingen kom ihåg vem som skulle vara ansvarig.

Inte den här gången.

Gil hade köpt företaget.

Han hade ledning.

Wallace hade de juridiska frågorna.

Drew fick konsekvenserna av sina egna beslut.

Jag hade Norma.

Vi vandrade på stigar som mina sextiotreåriga knän motsatte sig i flera dagar efteråt.

Jag åt rätter jag inte alltid kunde identifiera och tyckte om dem ändå.

Vi såg solnedgångarna sträcka sig över öknen tills temperaturen sjönk och Norma drog tröjan tätare runt axlarna.

Jag kände mig lättare.

Inte glad över Drew.

Aldrig det.

Men mer som en man som lever sitt eget liv igen.

På vår sista kväll i Santa Fe gick Norma och jag ut och åt middag på en restaurang som hade funnits där sedan 1950-talet.

Vita dukar.

Ljus.

En pianist i hörnet.

Vi beställde en flaska vin som kostade mer än den första månadshyran för lägenheten ovanför hennes mammas hus.

Jag stirrade på priset en sekund.

Norma märkte det.

“Du är pensionerad nu.”

“Det betyder inte att jag har förlorat förmågan att läsa.”

Hon skrattade.

Vi beställde den ändå.

Det var värt varenda krona.

Mitt under middagen frågade Norma, “Saknar du sällskapet?”

Jag tänkte innan jag svarade.

“Ja.”

Hon väntade.

“Jag saknar vad det var förut.”

Hon nickade.

Hon visste exakt vad jag menade.

Innan varje samtal blev en utvärdering.

Innan Sabrina började räkna ut framtiden som om jag redan var en del av det förflutna.

Innan Drew gled så långt ifrån mig att pappersarbetet verkade lättare än att ställa en fråga till sin pappa.

Innan det jag byggt blev något någon annan kände sig berättigad att ta.

“Tror du att Drew kommer att ringa dig?” frågade Norma.

“Han har kallat mig många gånger.”

“Du vet vad jag menar.”

Det gjorde jag.

“Ett riktigt samtal.”

“Ja.”

Jag tittade mot pianot.

“Jag vet inte.”

“Det kanske han gör.”

“Han skulle behöva möta det han gjorde först.”

“Det tar tid.”

“För vissa människor, mycket av det.”

Vi kom hem till Knoxville en söndagseftermiddag.

Huset såg exakt ut som vi lämnat det.

Norma gick ut på bakgården innan hon hade packat upp ordentligt och kontrollerat trädgården.

Jag gick till workshopen.

Allt väntade.

Min bänk.

Mina verktyg.

Stolen vid fönstret.

I tre decennier hade det varit där jag gick när jag behövde en paus från företaget.