Brianna gick mot mig med den svarta resväskan i händerna som om den vore fylld med gift.

Hon var inte den välpolerade äktenskapskrossaren jag hade föreställt mig, utan en blek, skräckslagen kvinna som hade blivit lurad lika hårt som jag.

”Jag är så ledsen,” viskade hon medan hon räckte över väskan till mig.

”Jag vet att det inte gör något av det här ogjort.”

”Låg du faktiskt med honom?” frågade jag, eftersom jag behövde den brutala sanningen.

Hon tittade ner på sina fötter och nickade långsamt.

”I fyra månader. Han sa att du var instabil och besatt, och att ni bara var tillsammans på grund av något juridiskt kontrakt som du hade tvingat på honom.”

Jag släppte ut ett torrt, ihåligt skratt.

”Dorian hade alltid ett annat manus beroende på vem som lyssnade.”

Hon öppnade resväskan och tog fram en sammetsask som fick mitt hjärta att stanna.

Inuti låg min mormors arvring, det enda min mamma räddade från vår familjs konkurs för flera år sedan.

”Han sa att han hade köpt den här till mig,” sa Brianna med ett uttryck av ren avsky.

Jag kände ett adrenalinpåslag när jag grävde igenom resten av väskan och hittade mitt pass, mina skattedeklarationer och kvitton för ett företag som hette ”Summit Peak Holdings”.

Dorian försökte resa sig upp och stappla mot oss.

”Lyssna, Skylar, jag kan förklara allt om du bara lyssnar,” sluddrade han.

”Du borde spara den energin till din advokat,” fräste Brianna innan jag ens hann öppna munnen.

Polisen blev intresserad när jag visade honom de förfalskade dokumenten och smyckena som hade tagits från mitt hem utan tillåtelse.

Dorian försökte byta taktik och påstod att vi var partner och att pengarna var till för vår ”gemensamma framtid”, men charmen var borta.

Vi slutade med att åka tillbaka till mitt hus så att polisen kunde ta en fullständig anmälan, och jag protesterade inte när Brianna bad om att få följa med.

Vi var inte vänner, men vi var två vittnen till en mycket lång bluff.

Klockan 03:47 satt jag på mitt köksgolv och ringde min banks akutnummer.

Handläggaren bekräftade att någon hade försökt flytta en enorm summa från mitt företags sparkonto till Summit Peak bara en timme tidigare, men att säkerhetssystemet hade fryst kontot.

Jag blev förlamad av insikten att Dorian inte bara ville lämna mig.

Han ville tömma mig fullständigt och lämna mig med ingenting annat än räkningarna.

Nästa morgon träffade jag min advokat, Meredith, medan Brianna satt bredvid mig på ett kafé i Tempe.

Meredith gick igenom skärmdumparna som Brianna hade räddat från Dorians telefon innan hon blockerade honom.

I ett meddelande skrev Dorian till Brianna: ”Ge mig bara två dagar så ska jag ha kontanterna så att vi kan ta oss härifrån.”

Sedan fanns det ett röstmeddelande där hans röst lät äckligt söt.

”Skylar tror att hon behöver mig för att styra hennes liv. När överföringen går igenom är jag borta. Kvinnor vill alltid vara hjälten eller martyren, och om du spelar rätt roll gör de allt arbete åt dig.”

Meredith knackade med pennan mot bordet och tittade på mig.

”Säkerhetskopiera det där i tre olika molntjänster omedelbart.”

Jag kände inte längre för att gråta; jag kände ett märkligt, kirurgiskt lugn.

Jag insåg att huset inte bara hade fattat eld av en slump; Dorian hade hällt bensin i varje hörn medan jag sov.

Jag tillbringade dagen med att byta varje lösenord och lämna in en formell polisanmälan för grov stöld.

När jag till sist körde in på uppfarten igen stod Dorian där tillsammans med sin mamma, Lydia.

Lydia var klädd i en skarp kavaj och pärlor, med det där uttrycket hos en kvinna som trodde att hennes son var en kung som inte kunde göra något fel.

”Nu får det vara nog med det här dramat,” sa hon i samma ögonblick som jag steg ur bilen.

”Dorian säger att du hittar på lögner för att du är svartsjuk.”

Jag tittade på Dorian, som nu var nykter och bar en mask av kall vrede.

”Din son stal min familjering och försökte förskingra tjugoåtta tusen dollar från mitt företag,” sa jag till henne.

Lydia ryckte inte ens till.

”Du har inga bevis för någon brottslig avsikt, Skylar.”

Dorian tog ett steg mot mig, hans ego överröstade till sist hans sunda förnuft.

”Du är skyldig mig de pengarna för all tid jag investerade i den här patetiska relationen!”

Jag stirrade på honom tills han blinkade.

”Investerade? Menar du hyran du struntade i? Eller maten jag betalade? Eller pengarna du försökte stjäla medan jag var i rummet bredvid?”

Hans ansikte blev blekt när han insåg att Lydia inte kunde skydda honom från pappersspåren jag nu höll i mina händer.

Tre dagar senare upptäckte enheten för ekonomisk brottslighet att Summit Peak Holdings inte ens var Dorians företag.

Den juridiska ägaren var i själva verket Lydia.