Namnet slog till mot mitt medvetande med en lätt klang av igenkänning. Henrik Lindgren. En av stadens äldre fastighetsmagnater, känd för att köpa upp fallfärdiga byggnader, vräka hyresgäster och slingra sig ur skattelagarna genom komplicerade bulvanbolag. Om Marissa hade krokat i honom, betydde det att hon inte bara försökte få tillbaka sitt gamla liv – hon försökte spela ett mycket högre spel. Hon ville ha hämnd, och hon ville ha min nya förmögenhet.
– Hur djupt är han insyltad? frågade jag.
– Tillräckligt djupt för att hans företag står som garant för stämningsansökans omkostnader. Men Lena… det finns en sak till.
Daniel tystnade ett ögonblick i luren. Ljudet av prasslande papper nådde mina öron.
– Vad är det?
– När vi grävde i Lindgrens företag fann vi kopplingar till gamla handlingar från din fars bolag. Handlingar som rör en fastighet som revs för fem år sedan på Norra Hamngatan. Din far hade länge misstänkt att någon på insidan hade förskingrat pengar från det bygget, men utredningen lades ner i brist på bevis. Nu ser det ut som om samma person som låg bakom den tidiga förskingringen… kan ha haft ett finger med i spelet när din fars hälsotillstånd plötsligt försämrades förra året.
Hela mitt inre stelnade till. Pappa hade alltid varit stark, tills den där kvällen då han åt den misstänkta middagen som min mor hade lagat alldeles själv, strax innan hans organ började svikta. Läkarna hade kallat det en naturlig kollaps på grund av ålder och svagt hjärta. Men tänk om det inte var det?
– Vill du att vi drar i den tråden? frågade Daniel tyst. För om vi öppnar den dörren, kan det bli en brottsutredning som sträcker sig långt bortför civilrättsliga tvister om hus och pengar. Det kan bli tal om mordanklagelser.
Jag slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Doften av hav och fuktigt trä fyllde mina lungor. Bilden av min mors kalla, oberörda ansikte den kväll hon kastade den heta soppan i mitt ansikte flimrade förbi på insidan av ögonlocken. Hon hade inte bara stulit mitt hem och mina smycken. Hon hade tagit allt. Och om de hade rört min far… då fanns det inga gränser längre.
– Dra i tråden, Daniel, sa jag. Dra tills det brister.
Klockan två på eftermiddagen lämnade jag huset och körde in mot stan. Trafiken var tät, och regnet började falla i små, stickande droppar mot vindrutan. Jag parkerade bilen i ett parkeringshus nära hamnen och gick till fots genom de gamla kvarteren där kullerstenarna glänste svarta av vätan.
Målet var ett litet kafé på hörnet av Götgatan, en plats där ingen visste vem jag var. Jag hade bestämt träff med någon som kunde ge mig mer information om Henrik Lindgren innan Daniel drog igång den officiella juridiska processen.
När jag klev in slog doften av rostat kaffe och kanel emot mig. Kaféet var nästan tomt bortsett från ett par som satt vid fönstret och viskade till varandra. Jag satte mig vid ett litet bord längst in i hörnet, vände ryggen mot väggen och drog upp kragen på min kappa.
Fem minuter senare öppnades dörren och in klev en man i femtioårsåldern med grånande tinningar och en mörk regnrock som droppade vatten. Han såg sig omkring med snabba, vakande blickar innan han fick syn på mig och klev rakt emot mitt bord.
– Är det här fröken Calloway? frågade han med dämpad röst och satte sig ner utan inbjudan.
– Det beror på vem som frågar, svarade jag och betraktade honom. Du är den som ringde min advokat i morse.
Mannen nickade långsamt. Han sträckte ner handen i innerfickan och plockade fram ett tunt kuvert som han sköt över träbordet mot mig.
– Mitt namn är Erik Berg. Jag arbetade som fastighetsförvaltare åt Henrik Lindgren fram till förra månadens slut. Då insåg jag att jag riskerade att bli syndabock för hans senaste transaktioner, så jag valde att lämna skeppet innan det sjönk. Och jag tog med mig några dokument som kan vara av intresse för dig.
Jag drog kuvertet närmare mig, öppnade fliken och drog ut några vikta papper. Det var kopior på banköverföringar, undertecknade avdelningsavtal och interna e-postmeddelanden. Ett av datumen fick mitt hjärta att stanna upp: tre dagar innan min far hamnade på sjukhus för sista gången hade en summa på tre miljoner kronor överförts från ett av Lindgrens utländska skalbolag till ett konto som tillhörde min mor – undertecknat av ingen mindre än Henrik Lindgren själv.
– Det där är köpeskillingen, sa Erik Berg tyst och lutade sig fram över bordet. Din mor sålde inte bara ut era tillgångar i efterhand. Hon hade ett avtal med Lindgren långt tidigare. De planerade att ta över din fars fastigheter och företag långt innan han gick bort. Marissa var bara medlet för att hålla dig borta och tyst.
