Inte när du ändrar dig.
Inte när det passar.
När du vill.
Jag satte mig på bussen, tryckte pannan mot det kalla glaset och såg hur han stod kvar under den grå himlen med papperspåsen i handen.
Inte alls som en människa som med ett enda samtal kan frysa andras konton.
Snarare som en man som alltför sent fann sin dotter och nu är rädd att skrämma bort till och med hoppet.
Hemma hängde jag upp kappan, satte på den nya vattenkokaren och tog fram mammas låda med trådar.
Överst låg just det där fotografiet.
Jag ställde två koppar bredvid varandra.
I lägenheten var det tyst.
Bara vattnet började koka.
Och i den tystnaden lät mitt liv för första gången inte som någon annans misstag, utan som något jag äntligen själv kan välja.
