Jag stängde långsamt av vattnet. Dropparna ekade i det tysta köket. Jag plockade upp en handduk, torkade händerna noggrant och vände mig sedan om för att se Marjorie rakt i ögonen. Jag behövde inte längre spela rollen som den krossade hustrun. Masken föll. Min blick var så iskall, så fylld av orubblig makt, att hon instinktivt tog ett halvt steg tillbaka.
“Marjorie”, sa jag mjukt, men min röst bar en tyngd som fyllde hela rummet. “Det kan en familj också.”
Hennes leende dog direkt. För första gången såg jag genuin förvirring, och kanske ett stråk av rädsla, i hennes ögon. Hon förstod inte vad jag menade, men hon kände att marken plötsligt hade försvunnit under hennes fötter.
Innan hon hann öppna munnen för att svara, ringde dörrklockan. Den skarpa signalen ekade genom huset som ett startskott.
Från matsalen hörde jag Adrian ropa, rösten fylld av irritation över att bli störd. “Vem fan är det?”
Jag lade ner handduken på bänken och log mot Marjorie, ett leende som avslöjade att hon just hade förlorat allt.
“Det”, sa jag, “borde vara min advokat.”
