Jag stod i mitten av vardagsrummet och betraktade förödelsen. Varje sak bar på ett minne. Den antika klockan vi köpt på vår bröllopsresa i Florens. Tavlan vi hade budat på tillsammans. Nu var allt bezoarer i ett sjukt spel. Jag gick upp för trappan till Alexandres arbetsrum. Utredarna hade redan tömt kassaskåpet bakom målningen, men jag visste att Alexandre var smartare än så. Han var en mästare på illusioner. Om han ville gömma något verkligt viktigt, skulle han gömma det i fullt dagsljus, på en plats dit ingen utom han själv – eller jag – skulle titta.
Mina ögon fastnade på hans omfattande samling av vinylskivor. Alexandre älskade jazz. Han var pedantisk med sina skivor och lät aldrig någon annan röra dem. Jag gick fram till hyllan och lät fingrarna glida över de slitna omslagen. Miles Davis, John Coltrane, Thelonious Monk. Jag mindes en kväll för flera månader sedan då han hade blivit orimligt irriterad för att jag hade dammat av en specifik skiva, ett obskyrt album från en fransk sextiotalsgrupp.
Jag drog ut albumet ur hyllan. Det kändes tyngre än det borde. Nicolas, som hade följt efter mig upp, ställde sig tyst i dörröppningen. Jag öppnade konvolutet, drog ut pappershylsan, men inuti fanns ingen svart vinyl. Det fanns en tunn, extern hårddisk i titan och en liten läderbunden anteckningsbok.
Ett svagt, triumferande leende spred sig över mina läppar. Jag räckte boken och hårddisken till Nicolas. — Jag tror att du just hittade den riktiga föreställningen, sa jag.
Veckorna som följde var en storm av juridiska strider, polisförhör och rubriker i kvällspressen. “Skandaldirektörens dubbelliv” basunerades ut överallt. Alexandres advokater försökte mycket riktigt måla upp mig som hjärnan bakom allt, den manipulativa hustrun som styrt sin svaga man. Men hårddisken från vinylfodralet förändrade spelplanen. Den innehöll Alexandres personliga krypterade loggar – ljudfiler, oredigerade mejlkonversationer med Clémence, och de ursprungliga dokumenten som bevisade att mina namnteckningar var digitalt överförda och förfalskade utan min vetskap.
Den sista gången jag såg Alexandre var i besöksrummet på häktet, några dagar innan rättegången skulle inledas. Han fördes in i handfängsel, klädd i den institutionella grå klädseln som berövade honom all hans forna karisma. Han såg äldre ut, grå i ansiktet och med insjunkna ögon. All arrogans var bortblåst, kvar fanns bara en desperat, ihålig man.
Han satte sig på andra sidan det tjocka plexiglaset och lyfte telefonluren. Hans hand darrade. — Min älskling, började han, rösten sprucken. Förlåt mig. Jag gjorde allt för oss, för vår framtid… Jag avbröt honom med ett kallt skratt som fick honom att rygga tillbaka. — Du gjorde det för dig, Alexandre. Och när det började brännas, var du redo att låta mig brinna på bålet i ditt ställe.
Han försökte svara, men jag lade handen platt mot glaset och såg honom rakt in i ögonen. — Jag kom inte hit för att lyssna på dina lögner. Jag kom hit för att titta på dig. Jag ville se hur en fegis ser ut när ridån äntligen går ner och publiken har gått hem. Du tog mitt hjärta, du tog mitt hem, men du lyckades aldrig ta min styrka. Du är ingenting längre. Inte för världen, och absolut inte för mig.
Jag lade på luren och reste mig upp. Jag vände mig aldrig om, inte ens när jag hörde honom slå knytnäven mot glaset bakom mig. När jag klev ut från fängelset och ut i det skarpa solljuset stod Nicolas lutad mot sin bil. Utredningen var officiellt över för min del. Jag var friad från alla misstankar. Allt material var beslagtaget och staten skulle avyttra huset för att täcka upp Alexandres skulder, men jag var fri.
— Vart går du nu? frågade Nicolas och kastade ifrån sig sin cigarett. Jag andades in djupt. Luften kändes inte längre skoningslös. Den kändes ren. — Framåt, svarade jag. Bara framåt.
Och för första gången på mycket länge visste jag att nästa kapitel i mitt liv, hur tomt bladet än var just nu, skulle skrivas helt och hållet av mig själv. Utan lögner, utan masker, utan falska förspel. Den verkliga föreställningen hade bara börjat.
