På skärmen visades ett kort klipp från en presskonferens. Där stod hon. Serena. Kvinnan han hade slagit, förnedrat och kallat oansenlig. Hon såg ut som en drottning, omgiven av kamerablixtar, bärande makt med en självklarhet som fick hans tidigare liv att framstå som ett barns lek.
Hon log mot kameran – ett kallt, perfekt leende som ekade av is och stål.
Adrian Vale kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Han sänkte huvudet och begravde ansiktet i sina smutsiga händer. För första gången i sitt liv kände han den fulla tyngden av det han hade förlorat. Och han visste att han i hela sitt patetiska liv aldrig skulle kunna tvätta bort det blodet han hade spillt på sitt eget marmorgolv.
Världen tillhörde henne nu. Och han fanns inte ens i dess utkanter.
