Claire hade snubblat och fångat sig själv vid kanten av det tunga ekbordet. Hon hade tittat upp, förväntat sig tvekan, ånger, att mannen hon gift sig med fyra år tidigare skulle titta på henne. Men Adrians blick var tom, täckt av Vanessas stolthet, panik och manipulation.

Två. Tre. Fyra.

Med varje slag krossades illusionen. Mannen hon trodde sig känna – den ambitiösa och charmiga entreprenören hon förälskat sig i under en regnig helg i Boston – var nu bara ett spöke. Mercer Dynamics var på gränsen till konkurs eftersom Adrian var en obotlig spelare som tog på sig överdrivna skulder på alla tillgångar han rörde vid. Vanessa var bara en parasit som livnärde sig på hans nedgång, påskyndade hans fall samtidigt som hon positionerade sig för att ärva ruinerna.

Vid det femtonde slaget hade smärtan förvandlats till en bedövande bränning. Claire satt kvar på knä, händerna vilade mot den kalla marmorn i eldstaden, tänderna så hårt sammanbitna att käken värkte. Hon vägrade ge dem tillfredsställelsen av ett skrik. Hon skulle inte gråta. Hon skulle inte tigga.

Vid det nittonde slaget andades Adrian tungt, bröstet hävde sig under den skräddarsydda skjortan, svettdroppar pärlor nerför pannan. Han höjde armen för tjugonde gången, ansiktet spänt av tyrannisk och dygdig ilska.

“Det är vad som händer när jag är upprörd,” flämtade Adrian, rösten darrade av ansträngning. “Tror du att du kan gömma dig bakom dina tysta små vanor? Du är ingenting utan mig. Du är en parasit som livnär sig på mitt namn! »

Den tjugonde strejken ägde aldrig rum.

I ett våldsamt utbrott, resultatet av en stark överlevnadsinstinkt och en kall, kristallklar ilska, sköt Claires hand upp mot himlen. Hennes fingrar slöt sig om det tjocka, tunga lädret på bältet, i full rörelse. Kraften i slaget bet i hennes handflata, skar sönder huden och drog en scharlakansröd linje, men hon ryckte inte till. Hans grepp var av stål.

Långsamt, med outhärdlig smärta, reste hon sig upp.

Adrian drog med all sin kraft för att slita bältet ur hennes händer, men hon kramade det som om hon satt i ett skruvstäd. Han stirrade på henne, ögonen stora av misstro när hon lyfte hakan och såg honom rakt i ögonen. Det fanns ingen rädsla i hennes ögon längre, bara en djup, kylig tomhet som fick Adrians nackhår att resa sig.

“Du har just gjort det dyraste misstaget i ditt liv,” sa Claire med en farligt låg röst och skar genom kontorets tystnad som en rakkniv.

Adrian stelnade till, andningen blockerades i halsen.

Kapitel 2 – Arvingens vedergällning

Tystnaden som följde i det stora arbetsrummet på Mercer Manor var så kompakt att det enda som hördes var regnets tunga smatter mot de blyinfattade fönstren och Adrians ansträngda, stötvisa andning.

Han försökte rycka till sig bältet, men Claires grepp var oförsonligt. Det blödde i hennes handflata, det tunna, röda strecket efter lädret glänste i skenet från brasan, men hon rörde inte en muskel. Hennes blick var som skuren ur arktisk is. För första gången sedan de träffades insåg Adrian att kvinnan framför honom inte var den fogliga, tysta hustru han hade vant sig vid att manipulera. Hon var dotter till Arthur Sterling.

”Släpp det där, Claire, du gör bara allt värre”, fräste Adrian, även om en osynlig skugga av panik plötsligt fladdrade förbi i hans blick. Han vände sig om mot Vanessa, som stod tyst i bakgrunden med ett halvt förvånat, halvt hånfullt leende på läpparna, som för att söka stöd.

Men Vanessa rörde sig inte. Hon betraktade scenen med ett kallt intresse, som om hon bevittnade slutet på en pjäs hon själv regisserat, men där skådespelarna plötsligt improviserat bort manuset.

Claire drog långsamt bältet ur hans lamslagna grepp. Med en föraktfull rörelse slängde hon det på den persiska mattan, precis vid hans fötter. Sedan sträckte hon sig ner i fickan på sin enkla kofta och plockade upp sin mobiltelefon. Skärmen lyste upp hennes bleka, stoiska ansikte.

”Vem… vem ringer du?” sa Adrian med en röst som förlorat sin auktoritativa stadga. ”Tror du att du kan hota mig med polis? Polisen i den här staden vet vem som äger kontrakten, Claire. Mercer Dynamics betalar för säkerheten.”

Claire tittade inte ens på honom. Hon tryckte på snabbval ett och förde luren till örat.

Tre långa signaler ljöd. Sedan svarade en djup, omisskännlig röst som bar på decennier av obestridlig makt och ett iskallt lugn.

”Claire, älskling. Är det dags?”

”Pappa”, sa Claire, och för första gången darrade hennes röst till – inte av svaghet, utan av den vulkaniska vrede som hållits tillbaka i åratal. ”Som du sa… det är dags att förstöra hans liv.”

I luren hördes ett kort, mörkt skratt. Det lät som krossat glas mot granit.

”Det var på tiden, mitt barn. Ge mig fem minuter.”

Samtalet bröts.