De första månaderna efter jubileet var som att leva i ett hus gjort av glas. Varje steg jag tog, varje ord jag yttrade, ekade av den onaturliga tystnaden mellan mig och Sergei. Han sov fortfarande på den smala soffan i gästrummet. Hans stolthet var sårad, och han väntade envist på att jag skulle krypa till korset, be om ursäkt för att jag ”förstört hans mammas fest” och återgå till att vara den tysta, fogliga fru han var van vid. Men den Aljona fanns inte längre. Sprickan i isen hade blivit en ravin.
En kväll i slutet av november satt jag i vardagsrummet och packade en beställning. Min kanal hade vuxit explosionsartat. Efter att Nina Pavlovna stolt visat upp min jubileumshare för sina väninnor, och Sergeis syster spridit ryktet bland sina kollegor, hade beställningarna strömmat in. Jag hade nu över två tusen prenumeranter och var tvungen att införa en väntelista.
Sergei kom in i rummet. Han ställde sig i dörröppningen, med armarna i kors, och betraktade högen med fraktkartonger. – Ska vi leva så här nu? – frågade han med en röst som var mer anklagande än sökande. – Ska hela vårt hem förvandlas till en leksaksfabrik? Jag tittade upp från kartongen jag höll på att tejpa. Jag kände ingen ilska, bara en djup trötthet. – Det är mitt arbete, Sergei. Och just nu är det det enda som ger mig glädje i det här huset. Han fnös och tog ett steg närmare. – Du tycker att du är så märkvärdig nu, eller hur? För att mamma tog ditt parti. Men du förstår väl att hon bara gjorde det för att hon tycker synd om dig? Hon vet att du inte har någon riktig karriär, så hon slängde åt dig ett ben.
Ord som dessa hade tidigare fått mig att gråta. De hade fått mig att tvivla på mig själv, att gömma undan mitt garn och mina nålar i botten av garderoben. Men nu såg jag bara en osäker man som desperat försökte trycka ner mig för att själv känna sig stor. – Om det är vad du måste intala dig själv för att kunna sova om nätterna, så varsågod, – svarade jag lugnt, klistrade på fraktsedeln och ställde lådan åt sidan. – Men sanningen är att du är rädd. Du är rädd för att jag inte längre behöver ditt godkännande.
Han stirrade på mig, mållös. Den där kvällen, när han smällde igen balkongdörren, var sista gången han hade haft makten över mina känslor.
Några dagar senare ringde Nina Pavlovna. – Aljonka, min kära, har du tid för en kopp te i eftermiddag? – hennes röst var varm, nästan konspiratorisk. När jag kom hem till henne doftade det av nybakta piroger. Vi satt vid hennes lilla köksbord, och till min förvåning lade hon fram en liten, vacker trälåda. – Jag har något till dig, – sa hon och öppnade den. Inuti låg en uppsättning antika, handsnidade virknålar. – De tillhörde min mormor. Jag sparade dem till min dotter, men hon har aldrig haft tålamod för handarbete. Du, däremot… du har magi i händerna. Tårarna brände bakom mina ögon. – Tack, Nina Pavlovna. Men… varför är ni så snäll mot mig? Särskilt efter att jag skämde ut Sergei på er fest? Hon suckade djupt och rörde tankfullt om i sin tekopp. – Min älskade man, Sergeis far, var en bra människa på många sätt. Men han var också en man som älskade att förminska mig. När jag var ung sydde jag fantastiska klänningar. Jag ville öppna en egen ateljé. Men han skrattade åt mig. Han kallade det ”kvinnligt trams” och sa att min plats var i hemmet. Jag lyssnade på honom. Jag gömde undan mina drömmar för husfridens skull. När jag såg Sergei göra exakt samma sak mot dig… det brast för mig. Jag vägrar låta min son upprepa sin fars misstag, och jag vägrar låta dig göra mina.
De orden blev vändpunkten. Jag insåg att jag inte bara stickade leksaker; jag skapade ett liv jag kunde vara stolt över. Men jag insåg också att det livet inte rymdes i samma lägenhet som Sergei.
Veckan före jul, när snön föll tung över staden och julbelysningen lyste upp gatorna, fattade jag mitt beslut. Jag packade mina väskor. Det var ingen dramatisk scen. Sergei var på jobbet. Jag lämnade ett kort brev på köksbordet. Jag skrev inte i ilska, bara med kall, kristallklar insikt. Jag skrev att jag älskade den man jag gifte mig med för tolv år sedan, men att jag inte kunde leva med den man han hade blivit – en man som kände sig hotad av min lycka.
