– Människor brukar vara sig själva när man slutar spela teater för dem, sa jag utan att titta upp.
– Maya, snälla.
Han tog ett steg till närmare. Hans röst darrade på det där sättet som brukade få mitt hjärta att sjunka av medömkan förr i tiden. Det var hans mest effektiva vapen: sårbarheten på beställning.
– Jag förstod inte vad jag höll på med. Den kvällen… jag ville bara testa dig. Jag ville se om du brydde dig om mig på riktigt. Det var korkat. Det var det dummaste jag har gjort i hela mitt liv.
Jag stängde verktygslådan med ett dovt metallljud som ekade i den tomma hallen. Jag reste mig upp och mötte hans blick rakt av.
– Du har rätt i en sak, Derek. Det var det dummaste du har gjort. Men inte för att du testade mig. Utan för att du trodde att jag skulle sitta kvar och vänta på att få bli godkänd av dig.
– Jag älskar dig.
Ordet föll platt mot golvet mellan oss. Det lät som en replik från en dålig film, en fras han drog till med för att den brukade fungera tidigare när han hade gått över gränsen.
– Om det här är kärlek, Derek, så vill jag inte ha den. Vill du veta vad jag kände den kväll ni stod och skrattade i köket?
Han svalde hårt.
– Jag kände en enorm lättnad. För i det ögonblicket insåg jag att jag inte behövde kämpa för att passa in i ditt liv längre. Du gav mig friheten att gå, och det är det enda tack jag är skyldig dig.
Han sträckte ut handen för att röra vid min arm, precis som han hade gjort på festen.
– Rör mig inte, sa jag med en röst som var så låg och absolut att han drog tillbaka handen som om han hade bränt sig på en spisplatta.
Jag lyfte upp verktygslådan i det stadiga handtaget, vände mig om och gick mot utgången.
När jag drog igen dörren efter mig hörde jag honom sjunka ner på knä mot golvet på insidan. Men jag stannade inte. Jag tittade inte en enda gång bakåt.
3. Det nya livet
Våren gled över i sommar och sommaren i höst.
Att bygga upp ett liv från grunden i Seattle visade sig vara enklare än jag trodde när man väl slutade bära på andras förväntningar. Jag fick fast anställning på ett större företag som skötte underhåll och modernisering av höghissar i stadens finaste affärskvarter. Det var ett tungt arbete, fysiskt krävande och ibland farligt, men det passade mig perfekt. Det fanns en ärlighet i maskineriet: kugghjul kuggade i varandra, bromsar fungerade eller så gjorde de det inte, och säkerhetslinorna höll exakt den vikt de var beräknade för. Ingen manipulation. Inga dolda provokationer.
Ava och jag hade flyttat till en lägenhet längre upp mot sjön, en äldre tegelfasad med stora fönster som vette mot ett grönområde där träden började skifta i gult och rött. Köket var rymligt, med rejäla bänkskivor i trä och ett stort träbord där vi ofta satt till långt in på nätterna och pratade om allt mellan himmel och jord.
Ingen av oss nämnde Derek på flera månader. Han var ett kapitel i en bok som jag hade lagt i botten av resväskan och glömt att packa upp.
Det var en torsdag i slutet av oktober när jag träffade James.
Vi jobbade med ett akut underhållsarbete på sjuttionde våningen i ett av de nya glastornen i downtown. Det var ett komplext fel i styrsystemet för en av snabbhissarna, och ventilationen i maskinrummet stod stilla, vilket gjorde luften varm och kvav. Jag stod på knä med kretskortet framför mig, svettig i pannan, när dörren till maskinrummet öppnades och en lång man i mörkblå skjorta och verktygsbälte klev in.
– Är det här den krånglande gamla damen? frågade han med ett halvt leende.
– Hon är inte gammal, hon är bara missförstådd, svarade jag utan att titta upp från lödkolven.
– Ah. Så det är ett kommunikationsfel mellan styrdonet och motorn?
– Nej, det är för att någon har kopplat förbi överbelastningsskyddet för att spara tre sekunder på dörrstängningen. Klassisk lathet.
Han skrattade till – ett lågt, varmt ljud som skar igenom maskinrummets surr.
– Jag heter James. Jag är ny på den här avdelningen, men jag har hört talas om Maya Chen. Tydligen är det du som räddar dagen när resten av gänget går bet på de äldre Otis-modellerna.
Jag reste mig upp, torkade av händerna på en trasa och såg på honom. Han hade mörkt hår, pigga ögon som inte stirrade på ett dömande sätt, och en lugn närvaro som inte krävde att han tog över rummet.
– Om du har hört talas om mig hoppas jag att det var versioner där jag har rätt, sa jag och räckte fram handen.
