”Gina, snälla,” pappa sträckte fram en darrande hand. ”Banken ringde igen idag. De ger oss till fredag. Om vi inte betalar in hela summan, plus avgifterna… vi har inte de pengarna. Mina timmar på jobbet är nerskurna till hälften. Du vet ju det. Om du bara kan täcka den här månaden, så lovar jag att vi ska ordna upp allting. Du och Lily kan flytta in i källaren. Vi ska göra det fint.”

Jag kunde inte låta bli. Jag skrattade. Det var ett torrt, humorlöst ljud.

”Jag bor i en helt ny, ren lägenhet. Lily har ett eget rum utan mögel. Jag kommer aldrig att sätta min fot i ert hus som en inneboende igen.”

Min mammas ansikte bleknade. ”Men… huset. De kommer att ta huset från oss. Vart ska vi ta vägen? Vart ska Sloan och bebisen ta vägen?”

”Det,” sa jag, ”är inte mitt problem. Fråga Sloan. Hon är ju uppenbarligen den vuxna i huset, eftersom hon bestämmer vem som får bo där.”

Pappa såg desperat ut. Han tittade ner i golvet, sedan upp igen. ”Gina, jag ber dig. Låt inte din mamma bli hemlös. Jag bönfaller dig.”

Det fanns en tid då hans tårar skulle ha krossat mig. Då jag skulle ha tömt mitt sparkonto för att rädda dem, bara för att få en smula kärlek och uppskattning som bekräftelse. Men den Gina dog den dagen hon såg sin dotters tårar på en varm veranda bland svarta plastsäckar.

Jag drog ett djupt andetag. ”Jag tänker inte ge er ett öre.”

Mamma började snyfta högt. Pappa slöt ögonen i nederlag.

”Men,” fortsatte jag. Båda tittade snabbt upp.

Jag hade pratat med en familjejurist under de senaste veckorna. Jag hade lagt fram alla siffror, alla bevis på mina betalningar under åren, husets marknadsvärde och deras nuvarande, katastrofala ekonomiska situation. Juristen hade gett mig ett förslag. Det var brutalt, men det var lagligt och glasklart.

”Jag ger er inget lån. Jag ger er ingen gåva,” sa jag, och min tonfall liknade nu en affärsförhandlare. ”Men jag erbjuder mig att köpa huset.”

De stirrade på mig, mållösa.

”Ni är skyldiga mer på huset än vad ni har råd att betala, men ni har viss amortering gjord,” förklarade jag. ”Jag köper huset av er. Jag tar över bolånet i mitt eget namn. Jag betalar er en symbolisk handpenning som täcker era inkassokrav och ger er tillräckligt med kontanter för att hyra en liten lägenhet någonstans. Huset skrivs över på mig. Jag blir ensam ägare.”

”Köpa det?” stammade pappa. ”Men… vi bor ju där. Sloan har inrett barnkammaren.”

Jag tittade rakt in i min pappas ögon.

”Det är villkoret. Om jag köper huset, flyttar ni ut. Allihop. Ni har trettio dagar på er att packa era saker. Sloan får ta sina nyköpta mammakläder och flytta. Om ni inte går med på detta, kan ni vänta på att banken mäter ut det, och då får ni noll kronor och en prick i registret som gör att ni aldrig får hyra en lägenhet igen.”

Det blev knäpptyst i lobbyn. Det enda som hördes var regnet som smattrade mot de stora glasfönstren.

”Du vill kasta ut oss?” viskade mamma, som om hon inte kunde förstå orden. ”Din egen familj?”

”Ni kastade ut min dotter bland soporna,” svarade jag utan att blinka. ”Jag ger er i alla fall trettio dagar och en summa pengar. Det är mycket mer nåd än vad ni visade Lily.”

”Detta är hämnd,” sa pappa bittert, hans ansikte mörknade. ”Du njuter av detta.”

”Nej, pappa,” sa jag, och för första gången kände jag att min röst sprack en aning. ”Jag njuter inte. Jag sörjer. Jag sörjer familjen jag trodde jag hade. Men jag tänker inte vara ert offer längre. Huset ligger på en bra tomt. Jag planerar att renovera det, hyra ut det och spara pengarna till Lilys framtid. Jag gör det för mitt barn. För till skillnad från er, så skyddar jag min dotter.”

Jag tog fram ett visitkort till min advokat och lade det på det lilla glasbordet mellan oss.

”Ni har tjugofyra timmar på er att bestämma er. Ring min advokat om ni vill skriva på pappren. Försöker ni kontakta mig privat igen, ansöker jag om kontaktförbud.”

Jag väntade inte på deras svar. Jag vände mig om, gick mot hissarna och tryckte på knappen. Dörrarna gled upp. Jag klev in, och när de stängdes såg jag min mamma sjunka ner i en av lobbyns fåtöljer med ansiktet i händerna, medan min pappa stirrade tomt på visitkortet på bordet.

Tre veckor senare satt jag på en parkbänk och såg Lily leka i sandlådan med en ny vän från förskolan. Höstluften var krispig och löven lös i orange och guld.

Min telefon surrade. Det var ett mejl från min advokat.

Ämne: Överlåtelseavtal klart.