Martin lade en hand på min axel. “…är att fru Vale, kvinnan du nyss kallade senil, inte är någon vanlig pensionär. Hon har tillbringat trettio år med att leda och genomföra avancerade forensiska revisioner för Federal Reserve och finansinspektionen. Hon har spårat oligarkers blodspengar genom schweiziska bankvalv. Att spåra dina amatörmässiga kryptoöverföringar tog henne ungefär fyrtio minuter igår natt.”
Trent stirrade på mig. För första gången såg han mig verkligen. Inte som en svag änka, inte som en bankomat i form av en svärmor, utan som det rovdjur jag hade tvingats bli för att skydda det som var mitt.
Jag lyfte långsamt min hand och lade fingrarna lätt mot det blåröda, svullna märket under mitt vänstra öga. Smärtan var där, pulserande och verklig, men den fungerade bara som bränsle.
Jag mötte hans blick och log, ett litet, iskallt leende.
“Du riktade in dig på fel gamla dam,” sa jag.
Poliserna tvingade ner Trents armar bakom hans rygg och handklovarna klickade igen med ett metalliskt, definitivt ljud. Han försökte protestera när de förde ut honom mot polisbilen, men hans ord dränktes av Rachels snyftningar.
Hon sjönk ihop på golvet i hallen, omgiven av sina sex dyra resväskor och insåg att mannen hon älskat, mannen hon gett sitt hem till, hade lämnat henne med absolut ingenting.
Min hämnd hade börjat, men den var långt ifrån över. Och Rachels verkliga lektion, lektionen som jag var fast besluten att hon äntligen måste lära sig, hade precis tagit sin början.
