“Vad gör vi?”

“Granskar leverantörskontrakt.”

Vic var tyst.

Sedan sa han, “Walt, är du säker?”

“Nej.”

Det var sanningen.

“Men jag gör det ändå.”

Torsdag morgon ringde jag först Celeste Bird.

Hon svarade med sin vanliga professionella värme.

“Mr. Callaway, så glad att du hörde av dig. Vi ser verkligen fram emot Harmon-Callaway-bröllopet.”

“Celeste, jag behöver diskutera kontraktet.”

Hennes ton förändrades omedelbart.

“Självklart. Finns det oro kring arrangemangen?”

“Ja.”

Jag pausade tillräckligt länge för att se till att jag bara sa det som betydde något.

“Jag är borgensman för kontraktet för detta evenemang, och jag har fått veta att jag inte kommer att närvara.”

Tystnad.

“Familjen har beslutat att personen vars namn står på betalningsavtalen inte är välkommen på bröllopet som äger rum på er anläggning.”

“Herr Callaway, jag är inte säker på att jag förstår.”

“Jag är inte säker på att jag gör det heller.”

Jag kunde höra papper röra sig på hennes sida.

“Men jag förstår kontraktet.”

“Ja, sir.”

“Callaway Industrial Supply har varit en av era företagskunder i sex år.”

“Absolut.”

“Jag skrev ett brev till stöd för din bevarandeansökan.”

“Ja, och vi är fortfarande mycket tacksamma.”

“Jag har alltid sett vår relation som byggd på ömsesidig respekt.”

“Det är det.”

“Då förstår du varför jag överväger om jag ska fortsätta som finansiell borgensman för ett evenemang som jag har uteslutits från.”

Celeste skyndade sig inte att svara.

Det var en av anledningarna till att jag respekterade henne.

“Jag vill att du går igenom avbokningsbestämmelserna,” fortsatte jag. “Ring mig innan dagen är slut med exakt vad jag är skyldig om jag drar mig ur.”

“Det kan jag göra.”

“Tack.”

Jag lade på.

Inget hot.

Ingen efterfrågan.

Ingen begäran om att hon skulle välja mellan mig och Harmons.

Bara kontraktet.

Rupert Strand var nästa.

Hans röst var varm när han svarade.

“Walt. Trevligt att höra från dig.”

“Rupert, jag måste prata om lördag.”

“Vad hände?”

Jag sa det till honom.

Inte varje detalj.

Endast de relevanta.

Jag betalade.

Jag hade blivit utesluten.

Jag funderade på att dra mig ur avtalet.

Värmen försvann ur hans röst och ersattes av äkta misstro.

“Walt, det där är inte rätt.”

“Den delen är inte ditt problem.”

“Det är fortfarande inte rätt.”

“Jag uppskattar det.”

Han kände mig tillräckligt väl för att höra att jag inte bad om sympati.

“Jag kan inte fortsätta finansiera en fest jag inte får delta i,” sa jag. “Jag vill inte heller skada din verksamhet.”

“Det skulle du inte.”

“Jag skrev på ett avtal.”

“Ja.”

“Om det blir en avbokningsavgift, betalar jag den.”

Rupert var tyst.

“Vad tänker du göra?”

“Utnyttja vilka alternativ kontraktet än ger mig.”

“Och om det kostar dig?”

“Jag betalar vad jag är skyldig.”

Jag ringde Baxter efter det.

Den konversationen var svårare.

Baxter var gammaldags på sätt som ibland irriterade mig och ibland påminde mig om varför vi hade varit vänner i fyra decennier.

När jag förklarade vad som hänt blev han tyst.

Sedan sa han, “Får du inte gå på din egen dotters bröllop?”

“Det är arrangemanget.”

“Och du betalar för mina blommor?”

“Det var jag.”

“Walt.”

“Baxter.”

“Jag känner mig inte bekväm med att ta dina pengar för blommor på ett bröllop de inte låter dig gå på.”

“Jag ber dig inte att ta ställning.”

“Jag vet.”

“Jag frågar vad kontraktet säger.”

Han andades ut.

“Du behöver inte betala mig någon avbokningsavgift.”

“Om kontraktet säger att jag gör det, så gör jag det.”

“Jag säger dig—”

“Och jag säger att jag inte låter din verksamhet gå med förlust bara för att min familj tog ett beslut.”

Det avslutade diskussionen.

Vid fyratiden på torsdagseftermiddagen hade varje leverantör blivit underrättad.

Jag respekterade varje straffklausul.

Varje avbokningsavgift.

Totalen blev strax över 19 000 dollar.

Jag betalade den.

Det fanns ingen tillfredsställelse i betalningen.

Ingen hämnd.

Nitton tusen dollar är för mycket pengar för att njuta av att förlora bara för att du har mer.

Men jag kände något annat när den sista bekräftelsen kom.

Klarhet.

I månader hade alla inblandade betett sig som om mitt ekonomiska deltagande var permanent och min personliga närvaro valfri.

Jag hade äntligen rättat den antagandet.

Telefonen började ringa runt 18:30 den kvällen.

Claudet ropade först.

Hennes röst var spänd.

“Walt. Celeste Bird ringde precis Nadine. Vad har du gjort?”

“Jag har sagt upp leverantörskontrakten jag skrev på.”

“Du förstörde hennes bröllop.”

“Jag förstörde ingenting.”

“Lokalen är inställd.”

“Harmons kan boka om den.”

“Cateringen ringde också.”

“De kan anlita cateringfirman.”

“Du vet att det inte är det jag menar.”

“Jag vet exakt vad du menar.”

Hon drog efter andan.

“Bröllopet är om fyra dagar.”

“Ja.”

“Det här är grymt.”

“Nej. Cruel skulle ha använt leverantörerna för att skada vem som helst. Jag betalade varje avgift jag var skyldig.”

“Du vet att de inte kan byta ut allt på fyra dagar.”