Så när klockan var sex på kvällen och hon fortfarande inte var hemma försökte jag att inte få panik.
Men vid åtta, efter att jag ringt henne flera gånger och varje samtal gick direkt till röstbrevlådan och jag skrivit till alla föräldrar i min kontaktlista, började rädslan krypa in.
Vid tio körde jag redan runt i hela staden och kontrollerade varje plats där hon brukade vara med sina vänner.
Ingen hade sett henne.
Nästa morgon ringde Avas skolkoordinator och frågade varför hon missade första lektionen.
Då lade sig rädslan som en tyngd över mig på riktigt.
De följande sju dagarna kändes knappt verkliga.
Jag sov och åt nästan ingenting och tillbringade varje timme i telefon.
Varje gång mobilen ringde slog hjärtat hårt mot revbenen.
På andra dagen var hela staden fylld med efterlysningar.
På fjärde dagen bröt jag ihop helt, eftersom jag tillbringade mer tid med att gå runt i panik än att sova.
Polisen var också inkopplad, men jag kände att de arbetade alldeles för långsamt medan Ryan hela tiden var vid min sida.
En del av mig var tacksam för det.
Den andra delen undrade ständigt om det hade varit ett fruktansvärt misstag att någonsin lita på någon igen.
I sju dagar kretsade hela min värld kring min dotters tomma sovrum.
Avas rum var knappt uthärdligt.
Hennes tröja hängde fortfarande över skrivbordsstolen, och hennes matematikbok låg öppen på sängen, precis som hon lämnat den den morgonen innan hon gick till skolan.
Jag satt på hennes säng och försökte tänka klart när telefonen ringde.
”Fru Carter?”
Det var rektor Matthews från Avas skola.
”Vi har hittat något i Avas skåp.
Hennes namn står på det.”
Inom en minut satt jag redan i bilen, och tolv minuter senare var jag vid skolan.
Rektor Matthews väntade synbart obekväm utanför sitt kontor.
”En av vaktmästarna hittade det gömt bakom några böcker”, förklarade han medan han ledde mig genom korridoren.
”Vi tyckte att du borde se det direkt.”
Mitt hjärta slog så hårt att jag knappt kunde följa hans ord.
När han öppnade Avas skåp såg jag direkt en gammal mobil bredvid en hopvikt lapp.
Jag kände genast igen telefonen.
Jag hade trott att Ava hade tappat den för flera månader sedan.
På framsidan av lappen stod fem ord i min dotters handstil.
”Ge det till min mamma.”
Med darrande händer vecklade jag upp den.
”Mamma, om jag försvinner, titta på garagevideon på min gamla telefon.
Jag sparade den innan han kunde radera den.”
Jag stirrade bara på lappen.
Innan han kunde radera den.
En iskall kyla spred sig i magen.
Långsamt dök Ryans ansikte upp i mitt inre.
Jag lyfte upp telefonen och märkte att den inte hade någon kod.
I galleriet fanns bara en enda video.
”Garagekamera – torsdag 23:48.”
Med darrande finger tryckte jag på ”Play”.
Ryans SUV stod under garagets ljus.
I några sekunder hände ingenting.
Sedan dök Ava upp barfota i bild, i för stora pyjamasbyxor och tröja.
Hon såg rädd ut.
En sekund senare följde Ryan efter henne in i garaget.
Direkt stockade sig andningen.
Min pojkvän stod några meter från henne och pratade lugnt medan Ava höll armarna hårt över bröstet.
Sedan gick Ryan till sin SUV och öppnade bakluckan.
Magen knöt sig.
Han tog fram en kartong.
Ava tog genast ett steg bakåt.
Ryan öppnade lådan och visade henne något i den.
Även utan ljud kunde jag se att Ava var upprörd.
Ryan fortsatte prata.
Ava skakade kraftigt på huvudet.
Sedan vände hon sig om och sprang tillbaka in i huset.
Videon tog slut.
Jag stirrade bara förvirrat på skärmen.
Det fanns inget tydligt hot, inget skrik, inget våldsamt.
Men Ava hade uppenbarligen blivit så rädd att hon sparade videon innan Ryan – enligt lappen – försökte radera den.
”Vad finns i den där lådan?”, viskade jag.
Jag tackade rektorn och ringde Ryan medan jag gick mot bilen.
Vid andra signalen svarade han.
”Claire?”
”Kan du komma hem?”, frågade jag.
Något i min röst måste ha larmat honom direkt.
”Vad har hänt?”
”Kom bara.”
När jag kom hem stod Ryan redan med sin SUV på uppfarten.
Så fort vi gick in höjde jag den gamla mobilen.
”Varför raderade du garageinspelningen?”
Min pojkvän frös till.
Sedan satte han sig tungt ner och gnuggade pannan.
”Jag hoppades att hon inte skulle göra det.”
Jag rynkade pannan.
Ryan såg plötsligt utmattad ut.
Inte arg.
Inte försvarsställd.
Bara trött.
”Innan du bestämmer dig för vilken sorts människa jag är”, sa Ryan lågt, ”måste du känna hela historien.”
Jag korsade armarna.
Han drog djupt efter andan.
”Några månader innan jag träffade dig upptäckte jag att jag hade en dotter.”
Hans ord överraskade mig så mycket att jag tappade fattningen.
Han förklarade att han år tidigare haft ett kort förhållande med en kvinna som efter deras uppbrott flyttat.
