Borta vid spår 13 fanns en rad gamla, analoga förvaringsskåp som staden hade glömt att uppgradera till digitala system med ansiktsigenkänning. Jag trevade i mitt klockfoder – en Rolex Daytona med ett ihåligt länkfäste. Med nageln pillade jag upp den dolda spärren och lät en liten, räfflad mässingsnyckel glida ut i min handflata.

Skåp 814. Jag vred om nyckeln. Det mekaniska klicket var det vackraste ljud jag hade hört på hela morgonen.

Inuti låg en oansenlig grå duffelväska av canvas. Jag drog ut den, stängde plåtdörren och gick raka vägen in på en av handikapptoaletterna och låste dörren bakom mig. Det skarpa lysrörsljuset fick min blodiga hand att se ännu värre ut. Jag tvättade bort det intorkade blodet under det kalla vattnet från handfatet, virade lite papper runt knogen och öppnade väskan.

Inuti låg överlevnad. Tvåhundratusen dollar i tjugo- och femtiodollarssedlar, prydligt buntade. Fyra guldmynt, Krugerrands. En obunden, förbetald satellittelefon. En bärbar dator köpt med kontanter, utrustad med militärgradig kryptering och en VPN-router som studsade via servrar i Schweiz och Panama. Och viktigast av allt: ett kanadensiskt pass utfärdat på namnet David Aris, komplett med ett körkort från Nova Scotia.

Jag stirrade på mitt eget ansikte i passet. Bilden var fem år gammal, tagen innan de gråa håren började krypa in vid tinningarna. Jag bytte ut min dyra kashmirrock mot en sliten, svart vindjacka som låg rullad i botten av väskan. Jag krossade min privata mobiltelefon mot toalettstolens porslinskant, spolade ner SIM-kortet och dumpade resterna i soptunnan.

Jag var inte längre Julian Thorne. Julian Thorne dog klockan 06:15 i morse av en hjärtinfarkt.

Jag slog på satellittelefonen och knappade in ett nummer jag hade memorerat för flera år sedan. Det ringde tre gånger innan en raspig, mekaniskt förvrängd röst svarade.

“Linjen är öppen.”

“Det är Arkitekten,” sa jag, och använde det kodnamn vi hade kommit överens om ifall himlen någonsin skulle falla. “Jag har blivit utraderad. De drog ur kontakten.”

Det blev tyst i luren ett ögonblick. Sedan suckade rösten, som om den kom från botten av en brunn. “Jag såg nekrologen på Bloomberg-terminalerna för tio minuter sedan. Marknaden sörjer dig redan, Julian. Vance & Thorne-aktien dök fem procent, men styrelsen stabiliserade den genom att tillkännage Marcus som ensam VD.”

“Marcus iscensatte det. Han använde en läkare på Mass General. Elias Renton. Jag behöver veta allt om Renton innan han hinner tvätta sina spår.”

“Det kommer att kosta dig,” sa rösten.

“Jag har kontanter. Mycket.”

“Möt mig i North End. Caffe Vittoria, källaren. Om en timme. Och Julian?”

“Ja?”

“Om du är död, betyder det att du inte har någon rättssäkerhet. Ingen kommer att leta efter dig om någon trycker en kula i bakhuvudet på dig i en gränd. Håll dig i rörelse.”

Linjen bröts. Jag packade ner utrustningen i duffelväskan, kastade den över axeln och mötte min egen blick i den smutsiga badrumsspegeln. Marcus trodde att han hade begravt mig levande, att frånvaron av mina system och mina pengar skulle göra mig maktlös. Han hade glömt en grundläggande sanning om män som bygger imperier från grunden.

Vi vet hur man gräver. Och nu skulle jag gräva mig upp ur min egen grav, och dra honom ner i den istället.