“Du bokade försäljare till en lokal du aldrig ordnade.”
“Jag säkrade det.”
“Nej.”
“Familjeavtal.”
“Det fanns inget familjeavtal.”
Vi nådde hörnet.
Trafikljuset var rött.
Bilar stod på båda sidor av korsningen. En stor lastbil stod på tomgång i närheten, motorn mullrade under trafikbullret runt omgivande.
Jennifer Stannade.
Jag stannade några meter från trottoaren.
Hon vände sig mot mig.
“Du ska ringa Morrison ikväll.”
“Nej.”
“Du kommer att erbjuda dem full återbetalning.”
“Nej.”
“Plus tjugo procent för besvär.”
“Nej.”
“Du har råd.”
“Det spelar ingen roll.”
Hennes röst sjönk.
“Du klarar den fjortonde december.”
Jag tittade på henne.
“Nej.”
Hon tog ett steg närmare.
Jag minns att jag märkte hennes parfym trots kylan.
Jag minns spänningen i hennes käke.
Jag minns att jag tänkte hur märkligt det var att det efter tre månader inte fanns något kvar att förklara.
Ägandet hade förklarats.
Kontraktet hade förklarats.
Affärskonsekvenserna hade förklarats.
Inget var oklart.
Jennifer trodde helt enkelt att det gav henne större rätt än någon annans överenskommelse om att vilja något tillräckligt mycket.
Jag höjde inte rösten.
“Lokalen är min. Morrisons har datumet.”
Jennifer stirrade på mig.
Sedan steg hennes röst.
“På ett eller annat sätt får jag den där lokalen.”
Det som följde hände snabbare än man trott.
Det blev plötslig kontakt.
Jag tappade balansen.
Min häl fastnade i trottoarkanten.
Gatan rusade in i min perifera synfält.
Jag hörde någon ropa.
Sedan bromsar.
Ljudet var enormt.
Efter det gick mitt minne sönder.
Kall asfalt.
Ansikten ovanför mig.
Någon knäböjer i närheten.
En hand vid min nacke som kontrollerar puls.
En röst säger: “Frun, kan du höra mig?”
Jag försökte svara.
Inget användbart kom ut.
“Rör dig inte.”
Sirenerna blev högre.
Folk hade samlats vid hörnet.
Lastbilschauffören stod flera meter bort, synbart skakad, och pratade med någon.
Jennifer var ingenstans jag kunde se.
Ambulanspersonalen anlände snabbt.
En av dem presenterade sig som Williams.
Han fortsatte prata med mig medan de stabiliserade mig.
“Sarah, stanna hos mig.”
Jag fokuserade på hans namnbricka eftersom det var lättare än att fokusera på något annat.
“Vet du vad som hände?”
Jag lyckades med den minsta rörelsen.
Han lutade sig närmare.
“Vittnen säger att någon knuffade dig. Känner du den personen?”
Jag svarade ja.
Hans uttryck förändrades.
“Okej. Försök inte prata. Polisen kommer att prata med dig senare. Just nu måste vi få dig till sjukhuset.”
Ambulansresan kändes både oändlig och omöjligt kort.
Williams fortsatte att ställa enkla frågor.
Mitt namn.
Datumet.
Om jag visste var jag var.
Varje gång jag svarade rätt sa han att jag mådde bra.
När ambulansdörrarna öppnades igen ersattes den mörka staden av starka sjukhuslampor.
St. Catherines traumateam väntade.
Allt accelererade.
Personalen rörde sig runt båren, ropade ut information och förberedde utrustning.
En läkare med grått hår dök upp bredvid mig.
“Sarah, jag är Dr. Mitchell.”
Jag tittade på honom.
“Du har blivit allvarligt skadad. Vi måste ta dig till operation. Förstår du?”
Jag försökte nicka.
Innan de flyttade bort mig, tvingade en tanke sig igenom allt annat.
“Lokal.”
Dr. Mitchell lutade sig närmare.
“Vad?”
“Jag äger lokalen.”
Han såg förvirrad ut.
“Oroa dig inte för det just nu.”
“Hon ville ha det.”
Hans uttryck förändrades.
Jag tvingade fram nästa ord.
“Puttade mig.”
Dr. Mitchell tittade mot en sjuksköterska.
“Kontakta administrationen. Se till att polisen är uppdaterad.”
Tester bekräftade att situationen var tillräckligt allvarlig för att kräva omedelbar operation.
Läkarna förklarade vad de kunde, men medicin och utmattning suddade redan ut rummets kanter.
De frågade vem de skulle kontakta.
“Familj?” sa någon.
Jag skakade på huvudet.
“Nej.”
Ordet kom knappt ut.
“Vem?”
“Sarah Kim.”
Min advokat.
Det blev en kort paus.
Sedan skrev sjuksköterskan ner informationen.
De började rulla mig mot operationssalen.
En anestesiolog presenterade sig.
Hon förklarade vad hon gav mig.
“Räkna baklänges från tio.”
“Tio.”
Taklamporna rörde sig ovanför mig.
“Nio.”
En dörr passerade.
“Åtta.”
Någon justerade en lina bredvid sängen.
“Sju.”
Sedan fanns det ingenting.
Jag vaknade av maskinljud.
Mjukt pipande.
Luft som rör sig genom medicinsk utrustning.
Dämpade röster.
I flera sekunder kunde jag inte minnas var jag var.
Sedan blev rummet skarpare.
En sjuksköterska lade märke till mina ögon.
“Välkommen tillbaka.”
Jag försökte prata.
Hon rörde försiktigt vid min arm.
“Försök inte än.”
Jag blev medveten om Sarah Kim som stod nära hörnet.
Hon pratade tyst med en man jag inte kände igen.
Mörk kostym.
Brickan fäst vid bältet.
Detektiv.
Sarah Kim märkte att jag var vaken.
Hon gick genast över rummet.
“Sarah.”
Hennes ansikte förändrades när hon nådde sängen.
“Tack gode Gud.”
Jag såg på henne, oförmögen att svara normalt.
“Sjukhuset ringde mig,” sa hon. “Jag har varit här i timmar.”
Sedan tvekade hon.
“Det finns saker du behöver veta.”
Jag stirrade på henne.
Hon lyfte sin telefon men höll skärmen försiktigt vinklad mot mig.
Jennifer hade lagt ut det online.
Fotot hade tagits inne på Riverside Estate.
