Hans käke var spänd, ögonen kalla, uttrycket växlade mellan förakt och misstro.
Som om allt bara var administration, något som kunde backas, något under honom.
Men när domaren gick igenom de medicinska handlingarna, fotona och meddelandena han skickat efter att jag lagts in på sjukhus, förändrades hans ansikte.
För ett ögonblick.
Tillräckligt länge för att visa att han äntligen förstod att karisma inte slår bevis.
Förbudet beviljades.
Utanför domstolsbyggnaden rörde vårvinden i mitt hår medan Rebecca höll min axel och Simone gav mig kopior av dokumenten.
Bilar passerade korsningen.
En buss suckade vid hållplatsen.
I fjärran hördes en siren och dog bort igen.
Inget filmiskt hände.
Ingen perfekt lättnad kom.
Jag var fortfarande skadad.
Fortfarande arg.
Fortfarande i sorg över en familj som alltför länge valt tystnad framför mig.
Men Tyler hade nu en akt.
Ett ärendenummer.
Skyldigheter.
Avstånd han måste hålla.
Och jag hade något jag inte haft på åratal, kanske aldrig: en hård, rå början på ett liv byggt på fakta.
Inte hans framtid.
Min.
