Efter en vecka bestämde jag mig för att byta ut madrassen helt, i hopp om att de inre fjädrarna kanske var skadade.

Den nya madrassen kom två dagar senare.

Exakt en natt sov Mia lugnt.

Sedan började klagomålen igen.

”Mamma… det händer igen.”

Då bestämde jag mig för att installera en liten säkerhetskamera i hennes sovrum.

Först övertalade jag mig själv om att det bara var för min egen sinnesro.

Mia rörde sig alltid mycket i sömnen, och kanske sparkade hon mot sängramen på natten.

Kameran var kopplad till en app på min telefon så att jag kunde kolla rummet när som helst.

De första nätterna hände inget ovanligt.

Mia sov normalt.

Sängen rörde sig inte.

Men den tionde natten vaknade jag plötsligt.

Den digitala klockan visade 2:00.

Min telefon vibrerade med en notis.

Rörelse upptäckt – Mias rum.

Halvsover öppnade jag kamerabilden.

Nattvisionsbilden visade Mia liggandes på sidan under täcket.

Allt verkade lugnt.

Sedan rörde sig madrassen.

Bara lite.

Som om något under hade glidit.

Min mage knöt sig.

För Mias säng hade inga lådor.

Under sängen fanns inget annat än trägolvet.

Men på kameran…

rörde sig något tydligt.

Jag stirrade på skärmen på min telefon och försökte övertyga mig själv om att jag inbillade mig.

Den korniga svartvita nattvisionsbilden visade Mia stilla liggande på sidan, hennes lilla bröst höjdes och sänktes med varje andetag.

Rummet var tyst.

Den enda rörelsen var gardinen som svängde försiktigt vid fönstret.

För ett ögonblick slutade madrassen röra sig, och allt verkade normalt igen.

Sedan rörde den sig igen.

Inte dramatiskt – bara ett långsamt tryck underifrån.

Som om någon tryckte upp med en axel eller ett knä.

Madrassen sjönk lite under Mias rygg.

Mitt hjärta började slå hårt.

”Mia…” viskade jag för mig själv, även om hon inte kunde höra mig genom kameran.

Rörelsen hände igen, denna gång starkare.

Madrassen höjdes lite i mitten och sjönk sedan tillbaka.

Mitt sinne sökte desperat efter en rimlig förklaring.

Kanske var sängramen skadad.

Kanske hade en fjäder gått sönder.

Kanske var den nya madrassen felplacerad.

Men ingen av dessa idéer förklarade vad som hände sedan.

Täcket vid Mias ben lyftes lite.

Som om något tryckte uppifrån underifrån.

”Mia,” sa jag högt medan jag redan reste mig.

Jag tog på mig morgonrocken och sprang längs hallen till hennes rum medan jag fortfarande tittade på kameran på min telefon.

Dörren var stängd.

Rörelsen inuti upphörde.

Jag öppnade dörren långsamt.

Mia sov fortfarande.

Madrassen såg helt normal ut.

Men något kändes inte rätt.

Jag hukade mig vid sängen och lyfte täcket lite för att kolla madrassens yta.

Inget ovanligt.

Tyget var slätt och plant.

Sedan mindes jag kamerans vinkel.

Den var inte riktad direkt mot madrassens ovansida.

Den pekade åt sidan.

Långsamt vandrade mina ögon till den nedre kanten av sängramen.

Då såg jag det.

Madrassen låg inte längre jämnt.

Ett hörn var lätt upplyft.

Som om något fastnat där mellan madrassen och träplankorna.

”Mia…” viskade jag.

Hon rörde sig lite.

”Vad är det, mamma?”

Jag försökte hålla mig lugn.

”Älskling… var det någon i ditt rum i natt?”

”Nej.”

”Hörde du något?”

Hon skakade sömnigt på huvudet.

Jag förde in min hand under madrasskanten.

Och rörde vid något som definitivt inte hörde till sängen.

I samma ögonblick som mina fingrar rörde vid föremålet under madrassen gick en kall rysning genom kroppen.

Formen kändes lång och hård, som plast eller metall.

Jag drog snabbt tillbaka handen och reste mig upp.

”Mia,” sa jag tyst, ”kom och sätt dig en stund med mig.”

Hon gnuggade sina ögon och klättrade ur sängen.

”Vad är det?”

”Jag vet inte än.”

Jag flyttade madrassen lite från väggen och lyfte försiktigt ett hörn.

Vad jag såg därunder fick mitt hjärta att sjunka.

Ett smalt svart plastörör fastnade mellan madrassen och sängramen i trä.

Till det var en tunn kabel ansluten som gick ner längs sängens sida till golvet.

För ett ögonblick förstod jag inte vad jag såg.

Sedan insåg jag:

Det tillhörde inte sängen.

Det var en apparat.

Jag lyfte madrassen ännu mer.

Röret var kopplat till en liten inspelningsenhet som var fasttejpad under sängramen.

Min mage knöt sig.

Någon hade gömt den där.

”Mia,” sa jag tyst, ”vi går till vardagsrummet.”

”Varför?”

”Lita på mig.”

Några minuter senare satt vi på soffan medan jag ringde polisen.

Cirka trettio minuter senare kom två poliser.

Den ena tog försiktigt bort apparaten under sängen medan den andra började ställa frågor.

”Känner du någon som kan ha kommit in i ditt hus utan tillåtelse?” frågade polisen.

Jag skakade på huvudet.

”Nej.”

Men Mia talade tyst från soffan.

”Kabelföraren kom förra veckan.”

Båda poliserna vände sig mot henne.

”Vilken kabelförare?”

”Han sa att han kom för att fixa internet.”

Blodet frös i mina ådror.

För jag mindes det besöket.

En tekniker från ett serviceföretag hade kommit för att kontrollera routern i Mias rum.