Han hade en gång gett mig kaffe efter min mors begravning och låtsats inte märka att jag spillde hälften för att mina händer inte ville sluta skaka.
Paul lyssnade utan att se ut som om han lyssnade.
En annan sak Marcus inte förstod med små rättssalar.
Alla ser vanliga ut tills du behöver dem.
Marcus avslutade samtalet.
Hans leende var borta.
“Mitt team bekräftar att det kan finnas preliminär investeringsaktivitet i området”, sa han.
Min fars ögonbryn höjdes.
“Preliminär investeringsaktivitet.”
“Ja.”
“Av enheter under din kontroll?”
“Indirekt.”
“I anslutning till fru Vales separata egendom?”
“Jag tror möjligen det, ja.”
Jag stirrade på bordet.
Inte för att jag var rädd.
För att jag ville minnas den meningen exakt.
Möjligen, ja.
Miljardär-versionen av att bli tagen.
Savannah lutade sig mot honom.
“Vad pratar han om?”
Marcus ignorerade henne.
Det var den tredje mini-utbetalningen.
Inte bara att hon inte visste.
Att alla såg att hon inte visste.
Savannah Cross hade trott att hon klev in i domstolen som den framtida fru Vale.
Istället upptäckte hon i realtid att Marcus ljög i sidled, även för sitt favoritvapen.
Domare Whitmore tog av sig sina glasögon.
“Herr Ashford, jag kämpar för att förstå varför denna domstol skulle överväga att flytta fru Vale till en fastighet som verkar vara kopplad till din klients icke avslöjade ekonomiska intressen.”
Bennett harklade sig.
“Ers Nåd, begäran om omplacering kan dras tillbaka.”
Marcus vände sig skarpt.
Bennett tittade inte på honom.
Min far sa: “Den är tillbakadragen?”
“Ja, Ers Nåd.”
“Bra.”
Ett ord.
Bra.
Det landade hårdare än en klubba.
För första gången hela morgonen slutade min dotter att sparka.
Kanske lyssnade hon.
Kanske förstod hon.
Kanske minns blod värdighet före språk.
Sedan sparkade Savannah mig.
Det hände under pausen.
Tio minuter.
Det var allt.
Tillräckligt med tid för Marcus team att omgruppera.
Tillräckligt med tid för Claire att skicka meddelande till vår utredare.
Tillräckligt med tid för mig att gå mot vattenfontänen i korridoren för att graviditet gör törst till ett budord.
Rättssalen tömdes i grupper.
Bennett stannade nära försvarsbordet, telefonen tryckt mot örat.
Marcus följde efter mig ut i korridoren.
Savannah följde efter honom.
Det gjorde även Paul Haskins, men på avstånd.
Korridoren luktade golvvax, gammalt papper och regn.
En ung mor satt på en bänk nära familjetjänsterna med ett barn som sov i hennes knä.
En man i arbetsskor argumenterade tyst med en parkeringsvakt.
Två juriststudenter viskade nära anslagstavlan.
Vanliga liv.
Vanliga problem.
Sedan tog min make tag i min armbåge.
Inte hårt.
Precis tillräckligt för att påminna mig om att han var van vid ägande.
“Du måste sluta”, sa han.
Jag tittade ner på hans hand.
Han tog bort den.
Bra pojke.
“Du tappar kontrollen över rummet”, sa jag.
Hans näsborrar vidgades.
“Tror du att det här är kontroll? Att dra in privat affärsverksamhet i domstol? Att förödmjuka mig?”
“Du förödmjukade dig själv.”
Savannah skrattade.
“Tror du verkligen att du vinner för att någon domare ställde några frågor?”
Jag tittade på henne.
Verkligen tittade.
På det glansiga håret.
Den fläckfria makeupen.
Det delikata diamanthänget jag kände igen för att belastningen hade dykt upp på mitt AmEx-kort innan Marcus flyttade henne till ett separat kort.
Under allt det där glansen fanns rädsla.
Inte skuld.
Rädsla.
Det är en skillnad.
Skuld bryr sig om vem som blev skadad.
Rädsla bryr sig om vem som fick veta.
“Savannah”, sa Marcus.
Men hon tog ett steg närmare.
“Du vet vad ditt problem är, Emily? Du tror att det faktum att du är gravid gör dig okränkbar.”
Jag sa ingenting.
Hon sänkte rösten.
“Du är inte speciell. Du är bara först.”
Orden gled under min hud.
Inte för att de var smarta.
För att de var inövade.
Jag kunde nästan höra Marcus i dem.
Första hustrun.
Första barnet.
Första hindret.
Jag vilade min hand på min mage.
“Flytta på dig.”
Hon log.
“Eller vad?”
Paul Haskins tog ett steg närmare.
Marcus såg honom.
Savannah gjorde det inte.
Hon lutade sig inåt och blockerade min väg med sin kropp, och när jag försökte kliva runt henne flyttade hon sin klack och körde den spetsiga tåspetsen på sin sko i nedre sidan av min mage.
Inte en snubbling.
Inte en olycka.
En snabb liten spark gömd av hennes handväska och vinkeln på hennes kappa.
Men smärtan vek sig genom mig.
Min andning försvann.
Vattenfontänen suddades ut.
Min hand flög mot väggen.
Marcus såg tillräckligt.
Inte allt.
Tillräckligt.
För en rå sekund förändrades hans ansikte.
Inte med oro.
Med beräkning.
Vittnen.
Kamera.
Risk.
Sedan gjorde han sitt val.
Han tittade på Savannah och sa: “Försiktigt.”
Försiktigt.
Inte förlåt.
Inte sluta.
Försiktigt.
Den unga modern på bänken flämtade.
Paul rörde sig redan.
Claire kom ut ur rättssalen i full fart.
“Emily!”
Savannah backade, ögonen vida nu, munnen öppen i perfekt oskuld.
“Hon stötte i mig.”
