Pappa försökte vid flera tillfällen närma sig mig för att prata affärer. Han ville veta hur algoritmerna fungerade, hur jag hade lyckats skala upp företaget utan externt institutionellt kapital de första tre åren, och hur min portfölj såg ut. Men varje gång han försökte leda samtalet dit, avbröt jag honom och pratade om vädret, om vågorna eller om barndomsminnen som inte hade med pengar att göra. Jag ville att han skulle förstå att mitt värde inte låg i att jag kunde bli hans nya affärspartner.
Söndag eftermiddag stod de tre svarta bilarna redo utanför villans huvudentré igen. Solen stod högt på himlen, och den varma vindbyarna bar med sig doften av salt och hav.
Innan vi klev ombord på privatplanet som väntade på den privata landningsbanan, stannade pappa upp vid trappan till planet. Han vände sig om och såg på mig en sista gång.
”Kommer du hem till Thanksgiving i år, Sophia?” frågade han lågt. Det lät nästan som en vädjan.
Jag log, sträckte på mig och kände vinden i håret.
”Nej, pappa,” svarade jag. ”I år firar jag i New York. Men om ni vill komma, kan jag skicka bilarna.”
