Michaels stol skrapade hårt mot golvet. Jessicas gaffel låg kvar bredvid hennes tallrik, och tvillingarna satt blickstilla medan klockan tickade bakom mig.

När taxin svängde ut på huvudvägen mot Hudson kände jag hur min telefon vibrerade igen. Det var ett meddelande från Clare: Jag är så stolt över dig, mormor. Vi ses på fredag.

Jag lutade mig tillbaka mot det mjuka sätesryggstödet och tittade ut över natthimlen. Min gamla gungstol väntade kanske inte längre under fönstret i Hudson, men en ny var redan beställd. Min tid var äntligen min egen igen.