Jag böjde mig ner och plockade upp min väska som Michael hade kastat på golvet. “Vi måste gå nu. Vi har ett flyg att hinna med.”
“Nej”, sa Michael plötsligt och ställde sig i vägen. “Nej, ni kan inte åka. Inte nu. Inte när jag äntligen har hittat er. Du kan inte ta Alexanders son ifrån mig igen.”
“Han är min son”, sa jag vasst. “Och jag tänker inte låta er familj förstöra hans liv.”
“Jag är inte min pappa!” Michaels röst var desperat. “Snälla, Elena. Pappa dog förra året i en hjärtinfarkt. Han kan inte skada er längre. Han kan inte ta Lucas. Men jag… jag ber dig. Ge mig en chans. Ge oss en chans att få veta vilka ni är. Alexander var min bror. Det här…” han pekade skakigt på Lucas. “Det här är min brorson. Han är familj.”
Orden träffade mig hårdare än jag ville erkänna. Erken, Alexanders pappa, var död. Det stora hotet som hade tvingat mig att leva på flykt, att byta namn, att ständigt se mig över axeln, var borta. En våg av utmattning sköljde över mig. Sex år av konstant rädsla hade tagit ut sin rätt.
Jag tittade på Lucas, som betraktade Michael med stora, nyfikna ögon. Alexander hade älskat sin bror över allt annat. Skulle jag verkligen förvägra Lucas chansen att få veta mer om sin pappa genom mannen som kände honom bäst?
“Snälla”, upprepade Michael och såg ut som om han när som helst skulle falla på knä. “Låt oss sätta oss ner. Låt oss prata. Bara en timme. Om du fortfarande vill åka efter det, så lovar jag att jag personligen köper nya biljetter till er, vart ni än vill i världen. Men snälla, gå inte än.”
Högtalarna ropade ut “Last call” för vår flight. Jag tittade mot gaten, sedan på min son, och slutligen på mannen framför mig som var en spegelbild av min stora kärlek.
Jag lät väskan glida ur handen och dunsa mot golvet igen.
“En timme”, sa jag trött. “Men vi går till ett kafé som jag väljer. Och du håller avstånd.”
Michael nickade intensivt, en enorm lättnad spred sig över hans ansikte. “Tack. Herregud, tack.” Han räckte tillbaka hundbrickan till Lucas, som försiktigt stoppade in den under tröjan igen, nära hjärtat.
Vi lämnade gaten bakom oss och gick ut genom terminalen, bort från flyget som skulle ha tagit oss långt bort. För första gången på sex år sprang jag inte. För första gången kändes det som att vi kanske, bara kanske, var på väg hem.
