Lily nickade långsamt. “Jag trodde att jag skulle behöva tjäna massor med pengar och ge dem till honom för brödet.” Hon tittade upp på Michael med sina stora, kloka ögon. “Men jag tror att jag förstår nu. Man behöver inte vänta tills man blir stor med att betala tillbaka. Mamma och du gör ju det nu, varje dag, genom att hjälpa alla de här människorna.”
Michael kände tårarna bränna, men han lät dem falla, gömde dem inte. Han kysste hjässan på det barn som hade räddat hans liv.
“Du har helt rätt, Lily,” viskade han. “Vi betalar tillbaka tillsammans. Och vi har precis börjat.”
Och där, under den gamla eken i den ljumma vårvinden, satt en man som en gång hade haft allt utom det som var viktigt. Nu behövde han ingenting mer, för i hans armar fanns framtiden, och den var ljusare än han någonsin hade vågat hoppas på.
