“Nej. Jag förlorade för att jag underskattade hur långt svaga män går för att verka starka.”
Nathaniels pupiller smalnade.
“Vakta din tunga.”
“Det säger du hela tiden”, sa Robert. “Men det är du som står på ett falskt bröllop med en falsk vigselattest i handen, medan din riktiga fru kämpar för sitt liv och dina nyfödda barn precis har ärvt företaget du mördade för.”
Nathaniel såg mot styrelseledamöterna.
Många undvek hans blick.
Det sårade honom mer än moralen.
Robert såg det.
Bra.
Då ringde Graces telefon.
Hon svarade snabbt.
“Grace Holloway.”
Hennes ansikte förändrades.
Robert vände sig om.
“Vad?”
Grace täckte telefonen.
“Hon lever.”
Ljudet som rörde sig genom balsalen var märkligt.
Inga applåder.
Inte riktigt lättnad.
Något som låg närmare krisens andetag.
Robert slöt ögonen i en halv sekund.
Nathaniel gjorde det också.
Men av en annan anledning.
För att en levande Emma betydde att Emma kunde vittna.
En levande Emma betydde att Emma kunde skriva på.
En levande Emma betydde att Emma kunde tala.
Och om Emma Whitmore talade var Nathaniel Whitmores liv inte längre hans eget.
Celeste skrattade nära dörren.
Alla vände sig om.
Hon var inte handfängslad än.
Inte riktigt.
Poliserna hade stannat när hennes advokat, på något sätt redan på tråden, krävde procedurell tydlighet.
Celeste såg på Nathaniel med ögon utan mascara, fulla av gift.
“Lever hon?”, sa hon.
Nathaniel svarade inte.
Celeste log.
“Då är du körd.”
Nathaniels ansikte blev likvitt.
Robert märkte det.
En darrning.
En hemlighet som passerade mellan dem.
Grace märkte det också.
“Vad menar hon?”, frågade Grace.
Celeste såg på Robert nu.
Hennes röst mjuknade till något nästan ljuvligt.
“Tror du att kvällen handlade om ett bröllop?”
Ingen rörde sig.
Celeste lutade på huvudet.
“Tror du att Nathaniel ville ha mig så hemskt mycket?”
Nathaniel sa kort: “Håll käften.”
Celestes leende blev bredare.
Där.
Den tredje lilla upprättelsen.
Hon väntade på en chans att ge igen.
“Du borde ha svarat på hennes samtal, Nate.”
“Celeste”, varnade hans advokat.
Hon ignorerade honom.
“Du borde ha åkt till sjukhuset. Du borde ha spelat den förkrossade maken bättre.”
Nathaniel rörde sig mot henne.
Poliserna blockerade honom.
Celeste såg förbi honom, rakt på Robert.
“Fråga honom varför trillingarna är så viktiga.”
Robert blev kall.
“På grund av fonden.”
Celeste skakade långsamt på huvudet.
“Nej.”
Nathaniels röst lät som ett rakblad.
“Gör det inte.”
Celestes ögon gnistrade.
“Fråga honom varför Charles Whitmore ändrade fonden innan han dog.”
Robert talade inte.
Celeste lutade sig framåt.
“Fråga honom varför Emmas far krävde DNA-bekräftelse innan aktierna skulle överföras.”
Balsalen verkade luta.
Grace viskade: “Vad?”
Nathaniel stirrade på Celeste med mord i blicken.
Roberts sinne rörde sig snabbt.
För snabbt.
Fond.
Trillingar.
DNA-bekräftelse.
Akut vårdnad.
Nathaniels desperation.
Emmas varning.
Någon inne på sjukhuset.
Barnen var inte bara arvingar.
De var bevis.
Robert tog ett steg närmare Celeste.
“Vilka bevis?”
Celeste skrattade en gång.
“Du vet verkligen inte.”
Nathaniel rusade fram.
Poliserna grep tag i honom.
Rummet exploderade.
Telefoner höjdes.
Gästerna backade.
Celeste skrek över kaoset.
“Emma skyddade inte de här barnen bara från Nathaniel.”
Roberts hjärta började bulta för första gången den kvällen.
Celestes röst skar genom balsalen som krossat glas.
“Hon skyddade dem för att en av dem bevisar att Nathaniel Whitmore aldrig var den lagliga arvingen till Charles Whitmore.”
Nathaniel vrålade: “Nog!”
Precis i det ögonblicket ringde Roberts telefon.
Okänt nummer.
Han svarade.
En förvrängd röst viskade: “Om du vill ha Emma och barnen vid liv till morgonen, sluta gräva.”
Robert stod blickstilla.
Den som ringde andades in en gång.
Sedan sa han sex ord som förvandlade hans blod till is.
“Det fjärde barnet är fortfarande försvunnet.”
Linjen bröts.
Robert lade ner telefonen.
På andra sidan balsalen slutade Nathaniel kämpa.
För att han också hade hört det.
Och för första gången hela kvällen såg miljonärs-VD:n inte arg ut.
Han såg livrädd ut.
