Åren rullade förbi, snabbare än någon hade kunnat ana. Marinkas son, som hon döpte till Aljosja, växte upp i ett hem fyllt av ljus, skratt och oändlig kärlek. Till skillnad från den kalla och tysta atmosfären i hennes tidigare svärmors hus, var hennes barndomshem en fristad där dörrarna alltid stod öppna för grannar och vänner. Hennes mor, som nu blivit mormor, fann en ny ungdom i att ta hand om sitt barnbarn. Systrarna kom ofta på besök, och huset doftade ständigt av nybakat bröd, torkade örter och genuin värme.
Marinka själv hade förändrats i grunden. Den rädda, tysta flickan som en gång klev ut genom Galina Petrovnas grind med tunga resväskor och brustet hjärta fanns inte längre. I hennes ställe stod en självsäker, stark kvinna som visste sitt eget värde. Hon hade tagit kvällskurser, utbildat sig till sjuksköterska och fått en respekterad anställning på det lokala sjukhuset. Hennes empatiska natur och mjuka händer gjorde henne älskad av patienterna. Hon behövde aldrig mer be om tillåtelse för att le, och hon behövde aldrig räkna smulorna på bordet i rädsla för repressalier. Hon skapade sitt eget välstånd, droppe för droppe, med hederligt och hårt arbete. Hon lät aldrig bitterheten från det förflutna förgifta hennes eller hennes sons framtid.
Långt borta, i den by hon en gång hade flytt ifrån, låg ett tungt mörker över stenhuset. Sedan Galina Petrovna gått bort, hade förfallet smugit sig in i varje hörn och spricka. Vasilij Ivanovitj, som tidigare hade skött om sin älskade vingård med sådan enorm omsorg, hade helt tappat livsgnistan. Hans rygg var nu böjd av sorg, och hans händer skakade för mycket för att han skulle kunna beskära vinrankorna. Vingården, som en gång dignade av söta, saftiga druvor, hade vuxit igen. Tistlar och elakt ogräs kvävde marken, precis som skulden och ensamheten kvävde den gamle mannens hjärta.
Sergej, som aldrig hade behövt ta ett enda vuxet beslut under sin dominanta mors skugga, stod nu helt handfallen inför verkligheten. Utan utbildning och utan den arbetsmoral som krävs för att överleva på landsbygden, drev han planlöst från det ena tillfälliga arbetet till det andra. Han började dricka. Först var det bara på kvällarna för att döva ekot i det stora, tomma huset, men snart behövde han flaskan även om dagarna. Han letade desperat efter tröst i botten av glaset, men fann bara mer besvikelse. Ibland, när natterna var som allra mörkast och vinden tjöt runt knutarna, satt han på exakt den tröskel där hans mor en gång hade stått och skrikit åt Marinka. Där satt han och grät över spillda år. Han insåg, alldeles för sent, att han hade låtit sitt livs största kärlek och sitt enda barn glida honom ur händerna, enbart på grund av sin egen gränslösa feghet.
En iskall novemberdag, när den första hårda snön precis hade börjat falla, bestämde sig Vasilij Ivanovitj för att han inte kunde vänta längre. Han kände att hans tid på jorden snabbt höll på att rinna ut, och det fanns ett sista, livsviktigt ärende han var tvungen att uträtta innan han kunde få frid. Han samlade ihop de sista små pengarna han hade sparat – mynt och skrynkliga sedlar som han i smyg gömt i en gammal plåtburk under golvbrädorna – och tog den skakiga landsbygdsbussen till den stad där Marinka nu bodde.
När han klev av bussen, darrande av kyla i sin slitna, tunna kappa, frågade han sig fram längs de isiga gatorna tills han hittade den vårdcentral där hon arbetade. Han ställde sig tyst utanför portarna och väntade i timmar. När Marinka äntligen kom ut efter sitt långa skift, klädd i en varm röd kappa och med rosiga kinder, stannade hon tvärt. Framför henne, hopsjunken och snötäckt, stod hennes före detta svärfar. Han var mager, oändligt bräcklig och hans ögon var fyllda av bottenlös ånger och tårar.
Marinka kände ingen ilska över att se honom, bara ett djupt, stilla vemod. Hon gick lugnt fram till honom. Han tog genast av sig sin gamla, slitna mössa och tittade skamset ner i den snöiga marken. Med skakiga händer räckte han fram ett litet, hårt knutet tygbylte med pengar. Detta var allt han hade kvar i världen, en allra sista desperat gåva till det barnbarn han aldrig hade fått hålla i sina armar, aldrig fått se växa upp. Han bad inte om förlåtelse, för han visste mycket väl att vissa sår var alldeles för djupa för att någonsin läka helt, men han ville visa att han åtminstone äntligen förstod vidden av deras misstag.
