Hawk svalde hårt. Konsekvenserna av det hon berättade kunde få hela försvarsmakten att rämna. Om han anmälde henne skulle hon bli avrättad innan morgondagen. Om han hjälpte henne, gjorde han sig skyldig till högförräderi och skrev under sin egen dödsdom. Han var en man som levde för regler, för ordning och marinens heder. Men när han tittade in i Delaneys ögon såg han sanningen. Han visste att ruttna hemligheter gömde sig bakom befälhavarnas polerade medaljer.
Han mindes plötsligt General Strouds märkliga tystnad när Alpha-utredningen lades ner. Han mindes de nyliga, oförklarliga truppförflyttningarna på basen. Allt började falla på plats som pusselbitar doppade i blod.
“Vem är det?” frågade Hawk till slut, hans röst darrade knappt märkbart. Ordvalet i sig var ett löfte. Han hade korsat linjen. Han var nu medskyldig.
Delaney hann precis öppna munnen för att svara när strömmen i rummet plötsligt bröts. Neonljusen dog med ett surrande ljud, och mörkret slukade dem omedelbart.
Sekunden senare hördes det dova, mekaniska ljudet av basens yttre larm som började tjuta i natten. Men det var inte det normala sirenljudet för en övning. Det var det pulserande, mörkröda larmet för ‘Internt Hot – Nivå Röd’.
Genom de persiennerna på fönstret blinkade röda nödljus. Någon hade hittat henne. Någon visste att spöket hade återvänt.
Klicket från en osäkrad automatkarbin ekade från korridoren, alldeles utanför Hawks låsta dörr. Steg närmade sig. Tunga, taktiska kängor. Inte en man, utan en hel insatsstyrka.
Delaney drog blixtsnabbt en dold keramisk kniv från sin byxlinning, ögonen reflekterade det röda nödljuset utanför. “De är här för mig,” viskade hon till Hawk. “Och nu, Kommendör… är de här för dig också.”
Dörrhandtaget trycktes ner. Låset började ge vika med ett knakande ljud
