När Mariana klev ur hissen ner i hotellobbyn, var synen som mötte henne nästan patetisk. Gabriel, mannen som alltid hade varit oklanderligt klädd i skräddarsydda italienska kostymer, såg ut som om han hade åldrats tio år över en natt. Hans kostym var skrynklig, hans hår ovårdat, och hans ögon var rödsprängda. Han vankade av och an över den slitna mattan.
När han såg henne störtade han fram. “Mariana! Åh herregud, Mariana, varför gör du så här?!”
Han försökte ta hennes händer, men hon tog ett steg tillbaka, kall och onåbar. “Sänk rösten, Gabriel, annars vänder jag och går tillbaka upp.”
Han svalde hårt och såg sig omkring på de få hotellgästerna som betraktade dem. “Okej. Okej,” viskade han desperat. “Mariana, du måste prata med Vargas. Du måste säga till honom att du överdrev. Att det var ett missförstånd! Företaget är i ruiner. Mamma ligger hemma med läkarvård, hon fick en panikattack när banken ringde i morse. Vi förlorar allt!”
“Ni förlorar allt,” rättade hon honom iskallt. “Och det är inte mitt fel. Det är konsekvensen av era egna handlingar. Av dina handlingar, Gabriel.”
“Jag gjorde det för oss!” vädjade han. Tårarna började rinna nerför hans kinder. “Företaget behövde kapital. Det var bara ett lån från Lucías fond, jag svär! Vi skulle betala tillbaka det så fort Vargas pengar kom in.”
“Du förfalskade min namnteckning,” sa Mariana och hennes röst var så låg att han fick luta sig fram för att höra henne. “Du stal från ditt eget barn för att rädda din mors anseende. Du lät din mamma håna mig år efter år, du lät henne behandla din dotter som en accessoar. Du var aldrig en make till mig, Gabriel. Och du var aldrig en pappa till Lucía. Du var bara Dolores son.”
Gabriel föll nästan på knä. “Snälla. Jag älskar dig. Jag lovar att jag ska ändra mig. Vi kan börja om.”
“Nej,” svarade hon enkelt. “Det är över.”
Hon sträckte in handen i sin kavajficka och drog fram ett visitkort som hon räckte över till honom.
“Det här är min advokat, Sofia Delgado,” sa Mariana. “Ni ska infinna er på hennes kontor imorgon klockan tio på förmiddagen. Ta med din mamma. Och ta med er advokat, om ni fortfarande har råd med en. Vi ska skriva under papper. Om ni inte är där klockan tio noll-noll, lämnar jag över diktafonen, bankutdragen och den förfalskade namnteckningen till polisen för grovt bedrägeri. Du och Dolores kan dela på cellerna.”
Gabriel stirrade på visitkortet som om det vore en levande orm. “Vad… vad vill du ha?”
“Imorgon, Gabriel,” sa hon, vände sig om och gick tillbaka mot hissen.
Det formella mötesrummet på advokatbyrån Delgado dränktes i det kalla förmiddagsljuset. Klockan var fem minuter över tio. Mariana satt bredvid Sofia, ryggen rak, händerna prydligt korsade i knät – samma ställning hon hade haft under middagen, men nu fanns det ingen underkastelse i hennes kroppsspråk. Nu var det ställningen hos någon som ägde rummet.
Dörren öppnades och Gabriel klev in, följd av Dolores. Synen av den äldre kvinnan gav Mariana en tillfällig stöt av chock, även om hon inte visade det utåt. Dolores Morales, kvinnan vars silvriga hår alltid suttit som en krona, såg bräcklig ut. Hennes hy var askgrå, hennes hållning hopsjunken, och den vanliga gnistan av överlägsenhet i hennes ögon var ersatt av en mörk, malande ilska blandad med skräck.
Tillsammans med dem var deras familjeadvokat, herr Silva, en äldre man som såg djupt obekväm ut.
De satte sig mittemot Mariana och Sofia. Tystnaden var kompakt.
Sofia Delgado slösade ingen tid. Hon sköt över tre tjocka mappar över bordet.
“Herr Silva, Dolores, Gabriel. Vi ska göra detta mycket kortfattat. Bevisen för förfalskning, förskingring och bedrägeri är överväldigande. Om min klient går till åklagaren, tittar Gabriel Morales och Dolores Morales på fängelsestraff, offentlig förnedring och total konfiskering av samtliga kvarvarande tillgångar.”
Dolores öppnade munnen, hennes röst var hes. “Du… du utpressar oss, din lilla…”
“Fru Morales,” avbröt Sofia med en ton så vass att den kunde skära glas. “Ett ord till i den tonen mot min klient, och vi reser oss upp och går raka vägen till polisen. Förstå din situation. Du är inte den som dikterar villkoren längre. Du är en misstänkt i ett grovt brottmål.”
Dolores stängde munnen med ett klick. Hennes händer skakade där de vilade på bordet.
“Villkoren är följande,” fortsatte Sofia metodiskt. “För det första: Gabriel skriver under på full och oinskränkt vårdnad av Lucía till Mariana. Han avsäger sig alla rättigheter att fatta juridiska eller ekonomiska beslut gällande barnet.”
Gabriel tittade ner i bordet. Han nickade svagt. Han hade inte ens orken att argumentera.
“För det andra,” sa Sofia. “Återbetalningen av Lucías trustfond. Totalt rör det sig om fyrahundrafemtiotusen euro, plus femtiotusen i skadestånd och ränta. Summa en halv miljon euro.”
