Del 2: Ett oväntat beslut
Rummet kändes plötsligt kallare än vanligt. Maria stängde dörren tyst bakom sig och lutade sig mot den. Doften av kaffet på hennes nattlinne var en skarp påminnelse om förnedringen hon precis hade tvingats utstå. Hon gick fram till byrån där ett inramat fotografi av Pjotr stod. Hans varma ögon verkade se rakt in i hennes själ.
“Vad ska jag göra, Pjotr?” viskade hon och lät fingrarna glida över glaset. “De har glömt att det var vi som byggde det här hemmet.”
Hon satte sig på kanten av sängen. Andrejs ord ekade i hennes huvud: snyltare. Hon hade ägnat hela sitt liv åt att ge – sin tid, sin kärlek, och till och med sitt eget hem – till sin dotter. Men huset var fortfarande lagfaret i hennes namn. Pjotr hade sett till det innan han gick bort. Han hade sagt: “Låt det alltid vara din trygghet, Maria.”
I flera timmar satt hon i tystnad. När solen började gå ner och kasta långa skuggor över golvet, torkade hon bort de sista tårarna. Den svaga, undanfallande gamla kvinnan som hade suttit vid frukostbordet fanns inte längre. I hennes ställe fanns en kvinna som insåg sitt eget värde. Hon öppnade den översta lådan i skrivbordet och tog fram en mapp med viktiga dokument: lagfarten, Pjotrs testamente och husets papper.
Nästa morgon var det måndag. Andrej stod i hallen, klädd i sin mörka kostym och redo för jobbet. Olena hjälpte barnen med deras ryggsäckar. Då hördes ett långsamt, bestämt knarrande från trappan. Maria kom ner. Hon var inte klädd i sin vanliga morgonrock, utan i en stilig mörkblå klänning hon brukade bära på söndagar. Hennes hår var prydligt uppsatt och i handen höll hon en tjock pappersmapp.
“Vad vill du nu?” suckade Andrej irriterat och tittade på klockan. “Vi har bråttom.”
Maria ställde sig framför honom. Hon tittade inte ner, och hennes röst darrade inte.
“Det här huset,” började hon och lade mappen på hallbordet, “tillhör mig. Papper och lagfart står i mitt namn. Det var mitt och Pjotrs hem, och vi lät er flytta in för att hjälpa er när ni hade det svårt.”
Olena stannade upp och tittade förvånat på sin mor. “Mamma, vad pratar du om? Varför drar du upp det här nu?”
“Eftersom jag i går insåg att jag inte längre behandlas som en mor, eller ens som en människa, i mitt eget hem,” fortsatte Maria. Hon vände blicken mot Andrej. Hans kalla, självsäkra leende hade falnat. “Jag är ingen snyltare. Jag äger marken ni står på och taket över era huvuden. Och nu har jag tagit ett beslut.”
Andrej tog ett steg framåt, ansiktet mörknade. “Hotar du mig, gamla kvinna?”
“Nej,” svarade Maria lugnt. “Jag informerar er. Ni har trettio dagar på er att hitta en annan bostad. Jag kommer att sälja huset.”
Tystnaden i hallen var öronbedövande. Olena släppte barnens väskor med en duns. “Mamma… du kan inte mena allvar? Var ska vi ta vägen?”
“Ni är vuxna människor med inkomster. Ni kommer att klara er,” sa Maria. Hennes hjärta värkte när hon tittade på Sofijka och Nikitka, men hon visste att om hon backade nu, skulle hennes själ dö i detta hus. “Jag kommer att köpa en liten lägenhet åt mig själv nära parken. Och jag hoppas att barnen vill hälsa på sin mormor där, i ett hem där det råder kärlek och respekt.”
Hon vände sig om, gick in i köket och satte på kaffebryggaren. För första gången på mycket länge kände Maria Ivanovna sig inte som en gäst i skuggorna, utan som herre över sitt eget liv.
