”Clara,” sa jag och höjde mitt glas mot hennes. ”Du behöver inte hyra det. Det rummet är ditt. Så länge du vill och så länge du behöver. Vi två klarar oss alldeles utmärkt.”

Clara log tillbaka och våra glas möttes i en mjuk, klingande ljudstöt. Rummet blev inte tyst den här gången. Natten runt omkring oss var full av liv, av syrsor, vindens sus i trädtopparna och det avlägsna sorlet från staden. Jag satt kvar länge efter att Clara hade gått och lagt sig. Jag såg ut över min trädgård, över mitt hem, och kände en oändlig, djupgående frid. Julen kändes som en livstid bort. Kvinnan som hade krupit ihop i fåtöljen, rädd och ensam, var borta. I hennes ställe satt jag – en kvinna med rötter djupt förankrade i jorden, beskyddad av sin egen styrka och omgiven av den familj hon själv hade valt.